– Jag förlorade min dotter Carita som jobbade ombord på fartyget som konsult, berättar Lasse Johnsen som vi stämt möte med vid Estoniaplatsen på Gamla kyrkogården i Uppsala.

Carita som då var 29 år, kom aldrig hem. I graven ligger ingen kropp. Lasse Johnsen minns uppgivenheten den där dagen för 20 år sedan.

– Vad gör man? Familjen åkte till Stockholm för att försöka ta reda på så mycket som möjligt men vi fick inga positiva besked. Vi fick åka hem igen på kvällen och jag kommer ihåg att några snälla grannar hade ställt ut lite mat åt oss, minns Lasse Johnsen.

Tackade nej i sista stund

Även Sonja Melinder vaknade upp i sitt hem i Uppsala den 28 september. Hon skulle egentligen åkt med Estonia tillsammans med sina kollegor på en studieresa. I sista stund tackade hon nej, någon annan fick hennes plats.

– Jag vaknade av att telefonen ringde och att en man ville ha bekräftelse på att det var just den här resan som nämndemannaföreningen var ombord på. Detta eftersom hans mamma varit med på resan, berättar Sonja Melinder.

Efter det följde en total ovisshet men till slut kunde hon få bekräftat att ingen av hennes 26 kollegor som deltog i Estlandsresan överlevt.

– ”Det kan inte vara sant” var min första reaktion, nästa fas blev att det får inte vara sant, säger hon idag.

Drygt femtio upplänningar dog

Drygt femtio upplänningar omkom i katastrofen, vilket stenarna vid minnesplatsen på gamla kyrkogården i Uppsala vittnar om. En av de som mötte alla anhöriga redan det första dygnet är Gottsundas före detta kyrkoherde Göran Bohman.

– Upp emot fyrahundra människor samlades här i kyrkan under de första dagarna då vi hade öppet dygnet runt, berättar han.