En av dem som ställde frågor på chatten var mamman Tina som undrade ”hur får man sonen att arbeta på lektionen, han säger bara nej till allt?”
– När barn säger nej behöver vi först och främst ta reda på varför. Vad är problemet för barnet, varför behöver man säga nej? Vad kan vara för svårt för att säga ja? Ofta kan kraven och förväntningarna vara för höga i relation till förmåga, så man behöver kartlägga för att försöka fånga vad som är barnets problem. Man behöver också ta reda på intressen och vad eleven gillar, så att vi kan använda oss av barnets egna intresse för att komma igång. Väcka barnets nyfikenhet och lust brukar funka, svarade Annica Kosner.
Aldrig OK att hålla fast en elev
Signaturen Jojjon undrade om det finns något fall där det skulle vara okej för en lärare att hålla fast en elev?
– Jag kan inte säga att det skulle vara ok alls, svarade psykologen.
– Det finns bättre sätt att hantera situationer och eventuella problem på, till exempel genom att arbeta med lågaffektiva metoder där man inte begränsar med motkraft utan istället följer med i rörelsen och styr riktning på det sättet istället.
Linda-Maries fråga handlade om hennes son som fortfarande lider av det våld som han blev utsatt för på sin förra skola. ”Hur ska vi kunna gå vidare”? undrade hon.
– Man får bekräfta att det inte var barnets fel, att det blev väldigt fel och att vi nu ska göra det bättre för honom. Det är vanligt att barn bär med sig sådana upplevelser, men det finns också exempel där en förbättrad situation för barnet blir en lättnad ganska snabbt. Klart att tillit och förtroende påverkas negativt, ibland bara för de personer som varit inblandade, ibland för vuxna över huvud taget. Som tur är så ger barn oss vuxna ofta många chanser, så det finns ändå hopp om att alltid kunna göra bättre!
Många behöver särskilt stöd
Anette påpekade att det finns många elever i klasserna idag som har behov av särskilt stöd och hon efterlyste en psykolog i klassrummet som kan vägleda läraren.
– Jag tänker att lärare är professionell personal som inte behöver ha en psykolog med i rummet. Däremot anser jag att det alltid är bra för personal med handledning, svarade Annica Kosner.
Cecilia berättade om sin son som på sin förra skola blev nertryckt på golvet i cirka en timme av tre vuxna män, bland annat rektorn, för att han blev arg och ville gå ur klassrummet. Sonen har autism, adhd och en lindrig utvecklingsstörning.
”Han mår fruktansvärt dåligt av det här fortfarande nästan ett helt år efteråt. Han går nu i en annan skola i en annan stad. Min fråga är; hur kan jag hjälpa honom att gå vidare?”
– Beklagar din sons upplevelse! Det är en mycket farlig situation att befinna sig i, nertryckt och fasthållen, särskilt under så lång tid. Vi vet att det kan ge allvarliga skador, inte bara fysiskt utan även psykologiskt och på flera sätt. Ingen blir lugn av att bli tillsagd eller tvingad att bli lugn på det sättet när man är upprörd, svarade Annica Kosner.
– Ibland får vi vuxna, om vi kan, ta på oss än mer ansvar än vad vi egentligen har kunnat påverka och säga att det blev så väldigt fel alltihop, att det inte var rätt gjort och bara göra bättre framåt. Många barn lever mer här och nu än vad vuxna gör, och ibland får vi fundera på hur vi kan bidra till att göra nuet och framtiden bättre. Och förlåta oss för att det blev fel innan. Även om det inte var vi som utförde själva handlingen så kan det som förälder vara lätt att känna skuld över att ens barn fått uppleva sådant här. Vi får hjälpas åt att försöka komma vidare, svarade Annica Kosner.
Läs hela chatten med Annica Kosner här.