En av flickorna på omslaget är Margareta Eriksson. Snart skulle hon fylla fem år.

– Vi skulle åka till Åskilje där min morfar bodde, berättar Margareta i det häfte som getts ut inför 60-årsminnet av olyckan i Akkavare.

Skulle åka till Arvidsjaur

Idag bor specialläraren Margareta Eriksson i en lägenhet i centrala Umeå. Som flicka hette hon Johansson och bodde i Jokkmokk.

Onsdagen under påskveckan 1956 skulle Margareta åka med sin mamma Birgit och storasyster Marianne med motorvagnen till Arvidsjaur där pappa Nils hade sitt arbete. Därefter skulle resan fortsätta till Åskilje i Västerbotten.

Brutalt uppvaknande

Sällskapet Johansson satt i den bakre delen av rälsbussen. Margareta berättar:

– Jag blev trött under resan och mamma la mej på sätet bakom eftersom det var ledigt. Där somnade jag.

Uppvaknandet blev brutalt.

– Människor stod upp och skrek ”tåget kommer, tåget kommer!”

Fasansfull syn

Kollisionen blev våldsam. I den skarpaste kurvan på hela Inlandsbanan befann sig rälsbussen på samma spår som det framrusande godståget, som slog in i rälsbussens främre den med våldsam kraft och sköt motorvagnen framför sig på rälsen 150 meter.

De flesta i främre delen av rälsbussen ljöt en ögonblicklig död. Synen var fasansfull med döda och skadade människor, blod och glassplitter i den upprivna rälsbussen.

Minns hur människor var skadade

Flera passagerare hade kastats ut från vagnen och låg i snön. Många vittnar om att räddningsarbetet var fasansfullt. Familjen Johansson satt i den bakre delan av motorvagnen.

Margaretas nästa minnesbild är att människor ligger skadade omkring henne.

– Jag har fortfarande minnen av ljud och lukter från olyckan.

Blödde från huvudet

Margareta blödde från ett jack i bakhuvudet och fördes tillsammans med mamman och systern till den personvagn som följde med godståget. En privatbil tog dem till sjukstugan i Arvidsjaur.

Väl framme möttes de av pappan Nils, som varit ute till den kaotiska olycksplatsen. Pappan hade inte sett sina nära och kära i den demolerade rälsbussen, eftersom de förts över till godståget.

Nils Johansson fruktade att båda döttrarna och hustrun var döda. Istället vändes den djupaste förtvivlan i lättnad när han såg de vita rosetterna i flickornas hår, när bilen kom fram till sjukstugan.

60 år har gått

– Min syster hade inga skador eftersom mamma hann svepa in henne i pappas ytterrock. Mamma fick allvarliga sårskador på benen av glassplitter från mellanfönstret som hon och min syster flugit igenom, berättar Margareta.

60 år har gått, men minnena lever och tidningen Se med den klassiska omslagsbilden har Margareta Eriksson kvar i sin ägo.