Hon började må dåligt redan när hon var elva år och då började också hennes självskadebeteende. Något år senare kom självmordstankarna.

– Det var inte riktigt att man ville dö, man ville bara bort från det negativa, säger Elin, som egentligen heter något annat.

Hjärnan började planera

De hade problem inom familjen och det gjorde att Elin kände sig nedstämd och deprimerad. Det tog tid innan hon berättade för sina föräldrar hur dåligt hon egentligen mådde.

– Man känner nästan som att man gör dem besvikna över att man har självmordstankar. Man vill inte göra dem mer rädd än vad de redan är. Man blir så att man vill hålla det för sig själv, säger Elin.

När känslan kom att hon inte orkade leva längre berättar hon att hjärnan omedvetet började planera.

– Jag kollade med mamma hur hennes jobbartider var, för att veta när jag var själv och när hon var hemma. När jag var säker på att den här dagen har jag lång tid på mig, vilket innebär att jag har tid på mig att fixa allting, vilket gör att då jag har chansen att ta mitt liv.

”Jag vill bort härifrån”

Fem gånger har Elin försökt. Hon har svalt tabletter och blandat med sprit och hon har skurit sig själv. Elin har hittats i tid – av sin mamma och av en vän. Fem gånger har hon vaknat upp från sitt försök att dö.

– Det är en väldigt obehaglig känsla. Man mår jättedåligt. Man får ångest för att man har gjort som man har gjort. Man skadar inte bara sig själv när man tar sitt liv, utan man skadar andra. Smärtan du har försvinner aldrig utan du bara överför den på de som är närmast.

Trots den insikten har hon försökt igen och igen.

– När man är i det tillståndet tänker man sig inte för. Man inser inte hur mycket folk faktiskt bryr sig. Man känner sig ensammast i världen. Då tänker man inte på konsekvenserna utan man tänker bara att jag vill bort härifrån.

Elin tycker att hon har fått bra hjälp på barn- och ungdomspsykiatrin. Hon tar fortfarande antidepressiva tabletter och går till sin psykolog. Elin har inte haft självmordtankar på ett år nu.

Har börjat prata om det

– Jag har börjat prata om det, jag har blivit öppen med det. Frågar någon mig, så är jag helt ärlig. Jag försöker inte leva med det helt själv, utan jag har alltid någon som stöttar mig.

Det viktiga är just att prata om det. Hon tror att det är det enda som hade kunnat stoppa hennes självmordsförsök.

– Om jag hade börjat öppnat upp mig tidigare och erkänt för mig själv och andra att ja, jag tänker på att ta mitt liv, så hade det kunnat förhindrats.

Inte fullt ut accepterat

Även om Elin pratar med sina vänner om att hon har haft självmordstankar, är det inget hon vill skylta med utåt.

– Än idag har samhället inte accepterat fullt ut att psykisk ohälsa är en stor del av vår värld. Självklart har det blivit mycket lättare att prata om det, men det är fortfarande svårt och mycket motstånd. Det är mycket att man vill sopa det under mattan för att man vill att det ska se bra ut, menar hon.