Emelie Henriksson är idag 22 år. Hon har lång erfarenhet av att inte må bra. När Emelie var nio år blev hennes mamma sjuk i cancer och hon blev ensam med sina fantasier och sina funderingar.
– Redan som barn gick jag igenom mitt första trauma, berättar Emelie.
I andra året på gymnasiet fick hon sin första depression och då kom också självmordtankarna.
Stod ensam i mörkret
– Jag hade ju kompisar, som blev rädda eftersom jag mådde så dåligt. Jag ville ju inte leva. Mina vänner visste inte hur de skulle bete sig i det här. Jag blev ensam, jag blev helt själv i det. Jag skulle ha behövt någon som fanns där vid min sida, säger Emelie Henriksson.
Det är just den erfarenheten, att ha stått ensam i mörkret, som gjort att hon för ett år sedan startade den idéella föreningen Ubuntu- tillsammans i psykisk hälsa. Den vänder sig till unga som själva mår dåligt eller till de som känner någon med psykisk ohälsa.
Emelie Henriksson kan tack vare kommunala bidrag jobba deltid i föreningen. Andra hjälper till idéellt. Det är volontärer, som själva på något sätt har erfarenhet av psykisk ohälsa.
– Jag tycker det är viktigt att man vet att det är äkta. Inte någon som säger att jag vet vad du säger, också har de ingen aning, säger Emelie Henriksson.
Pratar och spelar bowling
Föreningens namn Ubuntu är afrikanskt och står för det som är viktigt i sammanhanget – gemenskap och samhörighet.
– Vi träffas en gång i veckan och sitter och pratar. Inte så mycket om det dåliga, om sjukdomen, utan tanken är att man ska kunna vara som alla andra, säger Emelie Henriksson.
De spelar spel och pysslar, har målerikvällar och spelar bowling. Föreningen har 50 medlemmar och det brukar vara mellan 5-15 på veckomötena. Åldern varierar mellan tolv och 30 år. En gång i månaden anordnar föreningen gratis föreläsningar inom ämnet psykisk ohälsa och då är alla välkomna.
– Det är viktigt att vi sprider kunskapen vidare till andra. Någon gång i livet stöter man på någon om inte mår bra, säger Emelie Henriksson.
Ett sätt att ropa på hjälp
Hennes erfarenhet är att det det allra viktigaste när någon säger att de inte vill leva längre är att inte lämna den personen ensam.
– Varje gång en person nämner att jag orkar inte leva längre ska man visa att man tar det på allvar. Det kan vara livsavgörande, säger Emelie Henriksson.
Hon har själv försökt ta sitt liv. Då tog hon tabletter, som lyckligtvis inte var tillräckligt starka.
– På något sätt har jag alltid sagt till i tid, innan det är för sent. Just för att jag behöver hjälp och innerst inne inte vill, men att jag inte vet hur jag ska orka. Så det är ett sätt att ropa på hjälp, säger Emelie Henriksson.
Svårt att prata med föräldrar
Precis som många andra unga, vågade hon inte säga något till sina föräldrar om självmordstankarna.
– Det är jättesvårt att prata med sina föräldrar. Det modet hade jag inte. Kompisarna försvann och jag var verkligen ensam. Då blir det så mycket mörkare, konstaterar hon.
Nu hoppas hon att föreningen Ubuntu ska finnas där som stöd och även som ett hopp för de unga i Sundsvall som mår dåligt. Ett stöd som hon själv saknade.
– Jag vill vända mina erfarenheter till någonting bra. Jag hoppas kunna vara den där ledstjärnan, så att de kan tänka att jag ska också ta mig dit, som hon har gjort, en dag.