I detta ligger en utmaning för dem som i dag styr Sydafrika. Korruption och en rad skandaler har skakat Sydafrika. Frågan är hur landets ledning nu ska hantera besvikelsen från de många som i Nelson Mandela såg en garant för en politik som inte var smutsig.

Om något negativt kan sägas om Mandela är det kanske en fråga om han kunnat göra mer för att motverka den utveckling som följt inom hans eget ANC sedan han lämnade ifrån sig makten 1999.

Välutvecklad rasism

Men vad Mandela genomfört är en fredlig revolution av ett slag som världen inte sett maken till.

I dag är det kanske inte så många i västvärlden som längre ägnar det sydafrikanska apartheidsystemet många tankar – eller hur mycket som har förändrats sedan Mandela släpptes ur fängelset 1990.

Apartheid var ett välutvecklat rasistiskt samhällssystem som nog bara överträffas av nazisternas raspolitik. Det var förnedring och förödmjukelse av miljontals människor, allt reglerat in i minsta detalj.

Det fanns en enorm våldspotential om alla ilskans krafter hade släppts loss, när systemet började försvagas genom inneboende ruttenhet och genom världssamfundets bojkottpolitik.

Från början var Nelson Mandelas strategi inom ANC att bekämpa apartheid med fredliga medel och till exempel civil olydnad. Men det misslyckades. Den brutala rasistregimen slog till i Sharpeville-massakern 1960 då 69 demonstranter mördades.

Det blev en definitiv vändpunkt för Mandela: Det räckte inte med fredligt motstånd. Det krävdes våld mot rasistregimen.

Men det blev inte han som skulle leda kampen. Regimen spärrade in honom och han satt fängslad i 27 år.

Obruten

Det är ett av de märkliga och mäktiga dragen i Nelson Mandelas egen personliga historia att han kunde återvända från fängelset psykiskt obruten. Han var ett offer för rasistregimen, men han blev aldrig bitter.

När han fick i uppgift att gestalta det nya Sydafrika drevs han aldrig av hämndbegär gentemot de vita förtryckarna.

Det har sagts att han överlevt fängelset genom disciplin och självkontroll. Det var sådana egenskaper som behövdes när han skulle förhandla med de vita om hur ett nytt land skulle byggas – demokratiskt och utan rasförtryck.

Det var inte alls säkert att det skulle bli så i Sydafrika, inte ens sedan han släppts ut ur fängelset. Förhandlingarna om framtidens Sydafrika var hårda. Det handlade om att förvandla ett perverterat samhällssystem, tragiskt unikt i världen, till en modern demokratisk stat.

Utan blodig revolution

Han hade själv blivit en legend, i Sydafrika och internationellt. Det senare förstod han när han reste runt i världen och försökte vinna förståelse för ANC:s syn på hur det nya landet skulle byggas upp.

Han kunde utnyttja den positionen i sina hårda förhandlingar med den sittande presidenten Frederik Willem de Klerk, som var mannen som släppt ut Mandela. De båda fick sedan dela Nobels fredspris.

Det var ingen lätt sits Nelson Mandela hade i de förhandlingarna. Visserligen bekräftade hans frigivning att apartheid var på väg mot sin undergång men det var fortfarande osäkert om ett nytt styre kunde skapas utan en blodig revolution.

Mandela lyckades finna en fredlig väg och lyckades övertyga sina egna och de vita om att detta var den enda framkomliga vägen.

Försoning, inte hämnd eller en smärtsam rättsuppgörelse med rasismens lydiga hantlangare blev kännetecken för hans politik. Det blev sanningskommissioner istället för rättegångar. Det gällde att ena ett förändrat Sydafrika efter årtionden av förtryck och uppsplittring.

Det är en enorm skillnad mellan denna Nelson Mandelas fredliga revolution och det som i regel sker efter revolter och revolutioner. Detta är Nelson Mandelas bidrag till världshistorien.