Det var en optimistisk president som lovprisade de egna insatserna på ekonomins område. För första gången sedan 2001 menade han att läget i nationen var gott. Det var en president som ville förmedla ett intryck av stabilitet.

I slutet av talet vädjade han på nytt om samarbete och talade om att USA inte är så splittrat som många anser.

Men det var också en president som talade om att han med sin vetorätt tänkte stoppa förslag som hotade hans politik.

Hjälpa medelklassen

Och han målade en vision av en politik som ska hjälpa medelklassen som under lång tid haft det svårt. Han ställde de rika och deras skatteprivilegier mot de hårt arbetande medelklassfamiljerna.

Redan före detta tal har Vita Huset varit mer specifikt om vilka skatter man ska höja för att förbättra medelklassens villkor när det gäller till exempel barnomsorg och undervisning. Det är ett skattepaket som på tio år ska dra in 320 miljarder dollar till att förbättra samhället enligt Obamas vision.

Det har redan hörts kritik från konservativt håll mot skattehöjningarna. Många kommer nog också mena att Obamas tal mera handlade om visioner och drömmar än om vad som verkligen kan åstadkommas.

Går inte att tänka bort

Men han lade grunden till presidentvalskampanjen 2016. Nu går det inte att tänka bort hans vision. Om republikanerna vill motarbeta Obamas plan – vilket de troligen kommer att göra på grund av skattehöjningarna – kommer presidenten och demokraterna att utmåla det som att republikanerna är emot medelklassen och enbart går de rikas ärenden.

Den svartmålningen kommer att fortsätta under de kommande två åren, fram till dess vi i november 2016 vet vem som blir USA:s näste president.

Det uppges att Hillary Clinton redan ska ha lämnat sitt stöd till Obamas taktik att ställa medelklassens behov mot de rikas. Det är ett tema som varit uppe i flera av Obamas tal om läget i nationen. Men nu har han ställt det på sin spets.

Obama har inget att förlora. Han ska inte väljas om. De mål som han ställde upp är något av ett testamente.

Vad vågar republikanerna?

Hur mycket han kan förverkliga är omöjligt att säga. Republikanerna har nu majoriteten i kongressens båda kamrar och kan stoppa presidentens förslag. Men där har alltså Obama gillrat fällan: Hur mycket av sådant som – enligt Obama – gynnar medelklassen vågar de stoppa.

Det är medelklassens röster som avgöfr presidentvalet. Republikanerna kan komma i en svår situation. Presidentens förslag kan ses som ett försök att splittra dem.

Presidenten talade försonligt om samarbete. Men ändå var huvudintrycket en stridslysten president som verkade vilja börja om från början. Nu har han bara två år kvar. Han tänker på sitt eftermäle och det eftermälet vill han i form av att ha räddat medelklassen.

Upprepa under två år

Trots talet om försoning kan vi vänta oss fler strider mellan presidenten och kongressen. Och Obama har ställt frågan till republikanerna: Är ni för medelklassen eller mot den? Den frågan kommer demokraterna nu att upprepa under de kommande två åren.

Utrikesfrågorna ägnades ett mycket litet utrymme. Det verkar klart att det inte är för sin utrikespolitik som Obama vill bli ihågkommen i historieböclerna. Det är hans vision att i sista stund hinna genomföra sociala reformer i det amerikanska samhället.