Klara Edlund jobbar för Uppsala universitet som universitetslektor vid institutionen för psykologi. Hon driver även en psykoterapimottagning för personer med bland annat ätstörningar och anorexi.

– Ätstörningar rent generellt är inte jättevanligt. Men inom elitidrotten är det tio gånger vanligare än hos den vanliga populationen. Så det är ett allvarligt problem.

Vad beror det på?

– Man kan tänka sig att det ställer stora krav att få i sig rätt energi. Många idrotter är förknippade med att vikten spelar roll för prestationen. Vi har vissa idrotter vi kallar för riskidrotter. Till exempel uthållighetsidrotter och estetiska idrotter som längdskidåkning och dans.

Bryter stigman

I går berättade Nordnytt om längdskidåkaren Sofia Henriksson från Piteå Elit, som drabbats av lättare ätstörningar, men nu måste ta en paus i karriären. Sofia Henriksson är inte ensam om att ha ätstörningar som elitidrottare – eller att vara öppen med sina problem. Men att elitidrottare väljer att berätta om sina ätstörningar kan vara både en fördel och nackdel, säger Klara Edlund.

– Fördelen är förstås att man minskar skammen, bryter stigman och visar att det är ett problem som kan hända vem som helst. En fara är om duktiga idrottare eller andra förebilder för ungdomar går ut och pratar om ätstörningen samtidigt som man visar att man är framgångsrik. Då finns det risk för en smittoeffekt.

– Jag tror det vore bra om det fanns tydligare riktlinjer för när vi ska betrakta idrottare som redo att gå tillbaka till träning och tävling igen. För det har vi inte riktigt i Sverige i dag, säger Klara Edlund.