Säg filmindustri och många tänker på Oscarsgalan eller för den delen Guldbaggegalan.

Men när jag går in i det lilla radhuset i Lund tänker jag att det här nog är så långt från storfilmernas glamour och kassaklirr man kan komma.

Ofta utan några pengar alls sprutar Carin Bräck ur sig den ena kortfilmen efter den andra. Att vänta på eventuella filmstöd har hon inte ro till.

– Det går ju faktiskt att göra film ändå. Du får hitta filmarbetare som behöver material till sitt CV. Skådespelare behöver alltid nytt material liksom unga filmare.

Så då jobbar folk gratis och säljer filmen, då delar man på pengarna, säger Carin Bräck.

Familjens egna kök har flera gånger varit spelplats i hennes filmer. Barnen har haft roller. Man tager så att säga vad man haver.

– Det är ju inte en mänsklig rättighet att få göra film. Man kan ju inte kräva att få pengar, så det är bara att jobba på, säger hon.

Och trägen vinner för nu har Carin Bräck fått fem filmer antagna till den vitryska filmfestivalen Cinema perpeetum mobile. Filmen ”Eskimåpuss”, om en mor vars son har hamnat i koma, deltar i tävlingsklassen.

– Jag skickar ju film till alla festivaler jag hittar, men jag blev särskilt intresserad av den här, så det är bara att tacka och ta emot.

Det stora kruxet nu blir är att kunna vara med på plats när filmerna visas.

– Eftersom att Vitryssland inte har någon ambassad i Sverige längre, kan jag ansöka om visum först på flygplatsen i Minsk, så det blir spännande.

Carin Bräck tror inte att deltagandet i festivalen kommer leda till de stora pengarna. Däremot ger uppmärksamheten henne energi att fortsätta göra mer film.

– När man väl har börjat så går det inte att sluta. Det är beroendeframkallande att göra film, säger Carin Bräck.