Jag är uppväxt på Kronogården i Trollhättan och tusentals gånger har jag varit på torget vid skolan Kronan där vansinnesdådet skedde. Ännu när jag skriver dessa rader har jag svårt att ta in att detta fruktansvärda verkligen hänt. Så många känslor, tankar och minnen.

Kronogården är mitt barndomshem. Platsen där jag rullades i barnvagn till dagiset Vällingklockan, och sedan började skolan. Där lärde jag mig spela fotboll, fick mina första kompisar och dansade min allra första tryckare.

Trygghet för mig

När jag träffade barn från andra delar av stan och berättade att jag kom från Kronogården kunde jag se en glimt av respekt i deras ögon, men ibland också rädsla, eller beklagande.

Jag kunde aldrig förstå det. Kronogården var trygghet för mig. Glädje. Det var hemma.

När jag började lågstadiet bad jag mamma på mina bara knän att jag skulle få bli ett ”nyckelbarn” så jag inte behövde gå till någon dagmamma efter skolan. Jag ville hellre gå hem ensam. Och jag var överlycklig när hon gick med på det. Vad fanns det att vara rädd för? Skulle jag behöva något var det ju bara att ringa på hos en granne. Alltid någon som var hemma.

För mig var det just tryggheten, som var den stora grejen med Kronogården.

Stadsdel med stort hjärta

Jag hade kompisar från Sverige, Finland, Pakistan, Indien, Chile, Jugoslavien osv. På åttiotalet var detta extremt ovanligt, men för mig helt naturligt. Folk från hela världen kom till Kronogården för att jobba på Saab, som skrek efter arbetskraft. Talesättet ”alla vägar leder till Saab”, har jag fått med bröstmjölken.

Nu finns inte Saab längre, men Kronogården finns kvar, och fortfarande leder mångas vägar dit, från hela världen.

Redan när jag växte upp hade stadsdelen dåligt rykte, och det har inte blivit bättre med åren och med stigande arbetslöshet. Här finns många med låg inkomst, svåra sociala situationer och som flytt från skit värre än dom flesta av oss ens kan tänka sig. Livet på Kronogården är helt enkelt tufft för många.

Det är en stadsdel med problem, men också en stadsdel med kraft, kapacitet och ett stort hjärta. Något som alltför sällan omnämns när man talar om allt det negativa. Se bara på elevassistenten Lavin Eskandar som gick emot gärningsmannen inne på Kronan, ropade till barnen att fly och sedan själv dödades. Större handling kan en människa inte utföra.

Sårats i sin trygghet

Mitt hjärta blöder för dom unga som förlorade sina liv, det blöder för att vi lever i en tillvaro där någon utför en så avskyvärd handling. Och det blöder för Kronogården, som sårats på den kanske värsta av platser – i sin trygghet.

Jag hoppas av hela min själ att detta dåd, denna terrorhandling mot tryggheten, inte blir något som lamslår oss, som får oss att ge upp, utan istället får oss att aktivt ta oss närmare varandra. Vi är människor allihop och det finns ingen bättre bro mellan oss, än just trygghet. Om en bro rivs, låt oss bygga hundra ännu starkare. Vi har bara varandra.