En renvaja som bär på en kalv är levande död. En eller flera järvar har redan börjat äta ur hennes kropp och halva ryggen är bortsliten. En av renskötarna hinner ta en filmsekvens innan renen avlivas.
Gunilla Sparrok och hennes familj ingår i Rans sameby i Ammarnäs med marker på södra sidan om Vindelälven. Hon visar filmen med den angripna renen som hon har i sin mobiltelefon.
– Det är fruktansvärt. Man har en sådan frustration och ilska och en sådan psykisk press på sig så att det går inte att beskriva i ord, säger hon.
Under några dagar får SVT Nyheter följa flera av medlemmarna i samebyn i området mellan Juktån och Vindelälven och mellan Sorsele och Ammarnäs. De tar sina renar på vårflytten från kusten upp till fjällen där renvajorna ska föda sina kalvar.
De visar flera exempel på vad som händer just nu bara i deras renskötselområde.
”Slutar som rovdjursmat”
Per-Mikael Jonsson är ordförande i Rans sameby och rovdjursansvarig:
– Här har vi kommit till ett ställe där en järv har dräpt en ren. Du ser hur han har härjat här och vilken kamp det har varit innan järven fick ihjäl renen. Den ligger där i hålet i snön, säger Per-Mikael Jonsson och pekar mot platsen där järven har dragit med sig renvajan.
Han stoppar ner hela armen och får tag i ett ben och drar upp den döda renen.
– Du vet det här är ingen rolig syn att komma till. De här dräktiga vajorna har vi skött om och stödutfodrat hela vintern och så ska det sluta så här, att de blir rovdjursmat.
Björn, järv och örn
Flera av renskötarna tar bilder och filmer på rovdjuren under de dagar vi befinner oss i området. Det blir bilder på både järv, björn och örn som slår renkalvar. Enligt siffror från Svenska Samernas Riksförbund så tas det mellan fyrtio och sextiotusen renar i de svenska renbetesmarkerna varje år. Och det här, menar samebyarna, är mer än vad man orkar bära.
– Ja, bara i vår by har vi cirka 30-procentiga förluster av renhjorden och det är alldeles för mycket. Dels är det jobbigt rent känslomässigt men sen blir vi också tvungna att ha ännu fler renar för att täcka upp förlusterna och vi kommer in i en ond cirkel, säger Per-Mikael Jonsson.
Intensiv vårflytt
Vårflytten innebär bråda tider för samebyarna. Bäckarna har börjat riva men med ett tränat öga far renskötarna fram där det egentligen inte går att ta sig fram. I full fart kör de med snöskotern rakt över öppet vatten.
Mitt på dagen när renarna slår sig till ro och lägger sig en liten stund på Vindelälven får också renskötarna koka kaffe och ta sig en bit torkat renkött efter att ha varit uppe sedan klockan fyra på morgonen.
Får viss ersättning
Rovdjuren vet att skoglandet just nu är ett utmärkt skafferi då tusentals renar är på väg mot fjällen för att föda sina kalvar.
– Vi får en viss ersättning men nivån har stått stilla ända sedan 1996 och den täcker endast omkring 20 procent av det vi förlorar. Och egentligen är det inte ersättningspengarna som är viktigast utan det är att det är nästan helt omöjligt att bedriva en näring där man inte kan leva av det man gör. Den produktion som vi tar fram och den vinst vi skulle ha fått den ska istället gå till rovdjursmat. Det är ju helt sanslöst, säger Per-Mikael Jonsson.
Rekordmånga skyddsjakter
I år har länsstyrelserna i Västerbotten beviljat rekordmånga skyddsjakter och över femtio björnar är redan skjutna under de senaste veckorna i Jämtland, Västerbotten och Norrbotten.
Samebyarnas egna påtryckningsorgan försöker visa på det stora rovdjurstrycket.
– Men du vet, det är som att köra huvudet in i en stor bergvägg. Våra åsikter kommer fram men de tar ingen hänsyn till det där nere i Stockholms bestämmande lokaler, säger Per-Mikael Jonsson och suckar tungt.
Börjar tvivla på framtiden
För många av medlemmarna i samebyarna är renen och renskötseln den stora identitetsbäraren och trots ersättningarna för rovdjursangreppen är det alltfler som tycks tvivla på framtiden.
– Gränsen känns nådd redan när det gäller rovdjuren och vi försöker att kämpa på, men det är fruktansvärt tufft. Det finns som inga ord att beskriva det man känner, säger Gunilla Sparrok.