Jag bestämde mig för att än en gång resa runt i Bergslagen, detta förlovade – men ändå fattiga – land som Gud tycks ha glömt.

Första resan var för nära två år sedan. Jag ville se om en nyöppning av gamla gruvor överhuvudtaget var någon bra idé.

Bakgrunden är att alla gruvor i hela Bergslagen lades ner efter att 1950-, 1960- och 1970-talens välståndsfest var över. De japanska jättestålverken fullkomligt krossade de små gruvorna i Bergslagen. Den sista, Spännarhyttan, lades ner så sent som 1981.

I nedläggningarnas spår uppstod ett vacuum, ett hål i tillvaron. Vad skulle man göra nu? Arbetslöshet, kriminalitet och förtvivlan präglade under många år dessa små kommuner.

Data eller malm?

På min första resa frågade jag fyra kommunalråd om de hellre skulle ta emot ett dataföretag med 100 anställda, eller en ny gruva som sysselsatte lika många.

Svaret blev ett hejdundrande ja till gruvan och ett nej till dataföretaget. Ränderna går inte ur, malm har brutits i Bergslagen sedan 1500-talet.

Hur har det gått?

På min tredje resa ville jag se hur långt en eventuell nyöppning av gruvor har kommit. Svaret tycks vara att det inte hänt någonting, utom att tiden går och då tycks en nyöppning närma sig.

Det är svårt för kommunalråden och kommunstyrelserna att navigera bland malmfälten. Osäkerheten är stor och de är satta under press eftersom befolkningen stadigt minskar.

Men Åsa Eriksson, socialdemokratiskt kommunalråd i Norberg, tror att det inom tio år finns en järnmalmsgruva i Riddarhyttan och en i Norberg.

Jag skulle inte satsa mina sista kronor på det.