Ute är det vinter men inne är Fryshuset varmt och välbesökt. Sveriges största ungdomsgård är öppen sju dagar i veckan. Här pågår basketträning, läxläsning och rockkonsert. Samtidigt.

Idén med Fryshuset är att ge plats för alla. Också dem som  Beatrice Clarke sett bli fler och fler de senaste åren – de som inte säger något.

–De oroar vi oss extra mycket för, säger hon. Känner man maktlöshet att påverka så man blir helt tyst. Och den här tystnaden signalerar ju väldigt mycket. Och det skrämmer.

Fler som skolvägrar

Hon ser att den här gruppen växer, och hon kopplar ihop det med att fler har problem. Det syns också i de skolor Fryshuset driver, både högstadium och gymnasium. Hit har man länge kunnat locka in de mest skoltrötta elever.

Men i takt med att kraven och trösklarna i skolan har höjts generellt har situationen förändrats. Nu vittnar lärarna här om att de elever som tidigare hade svårt i skolan i dag inte ens kommer till skolan.

–Jag ser det här mönstret, att situationen hårdnar. Vi möter politiker som talar om högre krav och hårdare tag för de här ungdomarna, som redan har det tufft.

”Inte en jävel som bryr sig”

Beatrice Clarke hittade själv till Fryshuset som ung stökig tjej med dåliga hemförhållanden. Hon förde helt enkelt ett jäkla liv. Nu oroar hon sig för de som inte gör det.

–Tystnaden signalerar hopplöshet och maktlöshet. Men den signalerar också att, det finns inte en jävel som bryr sig. För om någon hade brytt sig, och sett, så hade man ju gjort någonting. De här ungdomarnas tystnad skrämmer mig mycket mer, än de ungdomar som står på barrikaderna.