Den svenska försvarsförmågan har ifrågasatts flera gånger den senaste tiden. När överbefälhavaren slog fast att det svenska försvaret bara kan försvara en begränsad del av Sverige under en vecka utlöstes en politisk kris. Avslöjandet att den svenska incidentberedskapen inte fungerar slår i detta ljus ner som en bomb.
Sverige ska som alliansfritt land kunna freda sina gränser. I detta ingår att ha ett trovärdigt försvar som kan avskräcka en angripare samt att ha en incidentberedskap som möter kränkningar. Det här har varit en hörnsten i svensk säkerhetspolitik sedan andra världskrigets slut. Länge innebar det att Sverige hade ett av de största flygvapnen i världen och dessutom en betydande flotta i Östersjön.
Det svenska försvaret har successivt rustats ner sedan kalla krigets slut. Under hela efterkrigstiden var svensk säkerhets- och försvarspolitik inriktad på att möta ett eventuellt anfall från vår närmste supermaktsgranne, Sovjetunionen. När muren föll, Sovjetunionen rasade samman och de öst- och centraleuropeiska staterna demokratiserades upphörde i ett slag hotet om en väpnad invasion.
Ryssland rustar upp
Den svenska nedrustningen åskådliggörs tydligast genom att det svenska försvaret som andel av BNP minskat successivt de senaste tjugo åren. Samtidigt har försvarsmakten bytt inriktning – från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. En rad reformer har genomförts, till exempel har värnplikten avskaffats, samtidigt som kostnaderna för ny materiel blivit en allt större andel av den totala kostnadskakan.
Om svenskt jaktflyg inte är tillgängligt under en påskhelg är detta en alarmklocka för landets försvarspolitiker. Ryssland har visserligen inte en bråkdel av den militära styrka USA uppvisar, men amerikansk säkerhetspolitik har numera huvudfokus på Asien och Mellanöstern. Europa kommer längre ner på prioriteringslistan. De europeiska staterna har dessutom i flera år, precis som Sverige, skurit i sina försvarsbudgetar och har begränsade möjligheter att tillsammans uppträda mot ett externt hot. Sverige får alltså sannolikt förlita sig mer till sin egen förmåga i händelse av en kris. Samtidigt rustar Ryssland upp sin militär, visserligen från en låg nivå, men ambitionen är att de kommande åren tillföra betydande resurser. Kort sagt; den ryska planen är att under åren fram till 2020 kraftfullt bygga upp sin militära förmåga.
Gynnar Nato-anhängare
Om den senaste ryska övningen är ett uttryck för en mer aggressiv rysk hållning i Östersjön är för tidigt att säga. Dock har ryska statsledningen flera gånger uttalat att skyddet för olje- och gasleveranser är en prioriterad säkerhetspolitisk fråga. Just nu byggs en rysk olje- och gasledning i Östersjön. I Arktis finns dessutom stora energifyndigheter som bland annat Ryssland gör anspråk på. Allt detta sammantaget skärper bilden av att vår region får växande säkerhetspolitisk betydelse. Att den demokratiska utvecklingen i Ryssland gjort halt är ytterligare ett orosmoment.
Ingen förväntar sig någon rysk invasion, men däremot är det inte osannolikt att kriser och incidenter inträffar i vårt närområde. Det är för att hantera sådana Sverige har en incidentberedskap som ska vara trovärdig och kunna möta eventuella kränkningar.
Avslöjandet om den ryska övningen och avsaknaden av svenskt jaktflyg har också andra implikationer, som kan vara värda att hålla i minnet. Just nu pågår en debatt om det svenska försvaret ska tillföras mer eller mindre pengar de kommande åren. Ett avslöjande av det här slaget gynnar förstås de krafter som vill ha ekonomiska tillskott. Avslöjandet gynnar också dem som vill att Sverige ska närma sig militäralliansen Nato.