Journalisten och Sugarplum Fairytrummisen Kristian Gidlund har de senaste två åren skrivit om sin magcancer och resan mot livets slut i bloggen ”I kroppen min”. De självutlämnande texterna handlar om såväl smärta och cellgiftsvardag som campingsemester och den första orgasmen. Och reaktionerna är många. ”Jävlar vad det tar, ända in i hjärteroten.” ”Åh, Kristian. Än en gång fick du mig att gråta... Vilken vacker själ du är.” ”Kärlek till dig!”

Så låter några av hundratals kommentarerna. Men alla är inte lika kärleksfulla.

Saknade detaljer

– Jag har precis slutat att läsa kommentarerna, vilket jag själv tycker är väldigt sorgligt eftersom jag har satt en ära i att alltid läsa hur folk reagerar på det jag har skrivit, säger Kristian Gidlund.

Han berättar hur han för några dagar sedan fick en kommentar från en läsare som saknade detaljer i bloggen.

– Någon som tyckte att bloggen bara var en svada ord som för den personen inte betydde någonting. Och när jag läser en sådan sak blir jag fruktansvärd provocerad. Jag är ju inte ett nytt avsnitt av Grey’s Anatomy som man tittar på en gång i veckan och gråter ut sin katarsis till. För människor som läser min blogg ger läsandet en inblick i ämnet, något de kanske tar del av någon timme i veckan – men jag lever ju i det, säger Kristian Gidlund.

Inga skyldigheter

Annakarin Nyberg, disputerad internetforskare vid Umeå universitet, berättar att den dagboksliknande bloggen, där skribenten behandlar det egna livet och vardagen, är den största bloggenren i världen.

– Det finns forskning som visar att ju mer man delar med sig av sig själv desto högre klättrar man i rankinglistor över populära bloggar. Men det är viktigt att inte lockas bli alltför privat eller personlig av en sådan anledning och särskilt när det gäller bloggar som behandlar svåra livsfrågor. Man måste fundera över var man vill dra sin gräns för vad som känns bra att dela med sig av. Som bloggare har man inga skyldigheter att leva upp till läsarnas krav, säger internetforskaren Annakarin Nyberg.

Glömmer personen

Hon menar att en förklaring till de kravfyllda kommentarerna kan vara att läsarna glömmer bort att det faktiskt finns en verklig, sårbar person bakom texten.

– En välvillig tolkning av läsarnas reaktion kan vara att de tycker sig ha lärt känna personen bakom bloggen så väl att de månar ärligt om honom, bryr sig om de små detaljerna och därför vill veta mer. En annan tolkning är att man skriver sådana kommentarer för att vara elak och röra om där det gör som ondast. Generellt sett kan man tänka att en bloggares läsarskara rymmer alla möjliga sorters personer. Både de som gör vad som upplevs som övertramp, som personer som faktiskt förmår läsa av en situation och förstå när vissa kommentarer är direkt olämpliga. Offline är det lättare att hantera de senare eftersom man helt enkelt kan välja bort att umgås med dem, säger Annakarin Nyberg.

Hon har under flera års tid följt kvinnor i den svenska bloggosfären och har då sett hur det uppstår olika uppförandekoder.

– Sådana koder kan vara ”här är vi justa mot varandra och lämnar inte sårande kritik” eller ”här är alltför närgångna frågor inte okej”. Man kan också se hur bloggläsarna själva styr upp kommentarer som inte följer de sociala och språkliga koder som har vuxit fram. Det blir till ett slags självreglerande system som ser till att koderna efterlevs. Det är visserligen bra men det förtar för den skull inte upplevelsen av den kommentar som sårade, säger Annakarin Nyberg.

”Den värsta dagen i mitt liv”

Ett exempel på hur läsare tillrättavisar andra läsare hittar man hos krönikören och bloggaren Malin Wollin, som bland annat bloggar som ”Fotbollsfrun” och under eget namn på mama. Hon postade i januari ett inlägg från sjukhussängen, kort efter en förlossning. I inlägget får läsarna veta att bebisen mår bra men att Malin Wollin upplevt ”den värsta dagen i mitt liv” och att hon inte vet när hon kan skriva ”om detta helvete på jorden.”

Inlägget väckte stor oro hos många mama-läsare och bland styrkekramar, förböner och varma tankar i kommentarsfältet så fanns också många undringar om vad som hänt. Snart fick Malin Wollin också kommentarer från läsare som ömkade henne och andra som misstänkte att skälet till att hon inte berättade om vad som hänt var för att få fler läsare. I februari citerade Malin en läsare som skrivit till henne:

”Jo, visst är det din blogg men du tjänar faktiskt pengar på mig och alla andra som läser dina bloggar, krönikor och böcker. Du är ingen anonym fjortis utan en offentlig person. Du har ett ansvar. Precis som alla andra har ansvar på sina arbeten.”

Tänkt för mycket

– Jag har tänkt extremt mycket på det här – för mycket. Och jag har lagt ner allt för mycket tid, energi och känslor på den här typen av kommentarer, säger Malin Wollin, som i dag har svårt att förstå hur hon kunde låta kommentarerna påverka henne på det vis de gjorde.

Malin Wollin har tidigare bloggat om hur hon förlorat ett ofött barn och hon säger att det är hennes rätt att i bloggen vara väldigt privat en dag för att en annan dag vara mindre så. Att hon alls nämnde ”den värsta dagen” var för att förklara för läsarna varför hon var nedstämd.

– Att förklara att något väldigt jobbigt har hänt men inte vad. Jag vill inte berätta om det nu – men kanske kan göra det när allt har lagt sig, säger Malin Wollin.

Vacklade och tog stöd

Hon berättar att hon tog till sig av de läsare som tyckte att hon gjorde fel som inte berättade och att hon hade en skyldighet mot sina läsare.

– Jag vacklade och visste inte vad jag skulle tänka och tro. Men tack vare läsarna på andra sidan, de som skrev att det är min blogg och att det är jag bestämmer vad jag ska skriva, så fick jag styrkan att sätta ner foten. Det är fruktansvärt skönt att veta att jag bestämmer själv vad jag skriver.

Hon har aldrig funderat på att sluta läsa kommentarerna men säger att hon kanske borde eftersom ”det gör ont när kommentarerna rör runt i öppna sår”.

– Jag kan förstå att det finns många människor som hänger upp sig på de bloggar de följer och att de blir besvikna när de tycker att bloggarna inte möter deras behov. Men det kan inte komma med krav när bloggen handlar om en persons liv. Jag tycker att det är förmätet att kräva mer av en person som lämnar ut sitt liv och tycker att man som läsare får vara glad för de detaljer man får.

Tappa inte förståndet

Kristian Gidlund menar att man som bloggare måste räkna med att alla kommentarer inte är välvilliga.

– Men man måste också kunna ha förväntningar på de som läser. Bara för att det går att vara anonym tycker inte jag att man med automatik kan kasta bort allt folkvett och social kompetens. Man får liksom inte tappa bort förståndet.