För vissa är han känd som trummisen i Sugarplum Fairy. För andra som journalist. Men sedan han började skriva om den handflatsstora tumören i magen, och hur den har förändrat honom, har Kristian Gidlund berört otaliga läsare, kallats för filosof och han berättar hur vissa också har velat placera honom på en piedestal.
–Jag är ingen speciell människa egentligen. Jag är uppvuxen i Kvarnsveden i Borlänge och tycker om hockey, hästar och Tove Jansson. Det är inget som är märkvärdigt med mig förutom att jag är döende i cancer, säger Kristian Gidlund.
Snart sju miljoner besök
I nästa vecka kommer boken ”I kroppen min” som bygger på bloggen med samma namn. En blogg, som med sina snart sju miljoner besök, blivit långt större än vad Kristian Gidlund räknat med.
– Jag kände att det blev en bra mötesplats för människor i min närheten där de kunde ta del av det som hände i mitt liv just då. För det visade sig snart bli alldeles för påfrestande att hela tiden komma med det här budskapet. Det var aldrig min tanke att det skulle bli någon större uppmärksamhet runt den, berättar Kristian.
Att bloggen ändå blivit så välbesökt tror han beror på att döden är ett laddat ämne som sällan diskuteras i västvärlden.
– Det låter generaliserande men jag tycker att vi i Sverige har en väldigt märklig inställning till döden. Vi pratar inte om den och skjuter hela fenomenet framför oss. Det är som att ju mindre vi tänker på den desto större är chansen att döden försvinner. Men vi kommer ju alla dö en dag.
Skrivande som terapi
Kristian Gidlund säger att han inte tvekade inför att skriva om sjukdomen och döden utan att skrivandet fungerat terapeutiskt för honom.
– Det har varit väldigt förlösande. Jag kan lämna många tankar och funderingar när jag väl har skrivit om dem.
Att bloggen blivit så uppmärksammad och att ett förlag vill ge ut boken beskriver han som ”stort”
– Och det känns enormt att texterna verkar fylla en funktion. För mig är det ju också en lättnad att få lämna efter mig något konkret, till min familj i första hand, säger Kristian Gidlund
Lasersikte och farfars stuga
Läsarna får följa med till barndomens djungel i Kvarnsveden, på ridtur i trolska skogar och till farfars stuga. Men i berättelsen finns också den påkörda rävungen, det ständiga lasersiktet på bröstkorgen och den enorme mannen som vill slåss. Men själv säger Kristian Gidlund att döden i sig inte är skrämmande.
– För mig är det viktigt att få ett värdigt slut. Men i det jag ser framför mig så ser jag inte värdigheten. Jag har älskat livet i hela mitt liv och varit nyfiken, förälskad i varje dag. Därför känns det jävligt snöpligt att gå det här slutet till mötes. Jag är inte rädd för dödsögonblicket och jag är inte rädd för vad som eventuellt händer efter det, om det nu ens händer någonting. På det viset ser jag döden som något ljust och spännande.
Den behandling Kristian Gidlund nu får är i form av bromsmediciner som ska ge honom längre tid.
– Det är som att hela min tillvaro är som att jag sitter i en liten båt och jag ser att ett stort oväder närmar sig framifrån. Jag kan liksom inte vända om och det spelar ingen roll åt vilket håll jag styr båten. Det är liksom bara att hantera det. Så jag fortsätter att styra rakt fram, surrar fast mig själv i relingen, tar ett stadigt tag om rodret och hoppas på det bästa.