Sara Stille är 18 år i dag men var 13 år när övergreppen började. I en väldigt turbulent period i hennes liv sökte hon trygghet hos en vuxen bekant på orten.

– Han blev med tiden den personen jag litade på mest. Det började med vanlig vänskap, jag gick ut med hans hund, passade hans dotter. Jag fick sova över hos honom på soffan när jag bråkat med min familj.

Ett halvår in i vänskapen började övergreppen, som oftast var våldsamma. Första gången det hände vaknade Sara av att han låg ovanpå henne och höll fast henne.

”Är det här kärlek?”

– Efter första övergreppet tänkte jag ”vad är det som hänt, det måste vara ett misstag och det här kommer han aldrig göra igen” därför gick jag hem till honom igen. I Min värld var han världens bästa vän och människa. Men samtidigt började han snabbt hota mig med att han skulle berätta om övergreppen, vilket gjorde att jag också blev rädd.

Våldtäkterna, som Sara räknat till minst 50 tillfällen, skedde alltid under hot och oftast med våld. Eftersom Sara hade ”så trassligt liv”, vågade och ville hon inte anmäla.

– Jag hade mycket skuldkänslor, och det lever jag med än i dag. Jag har många gånger funderat över om det var någonting jag gjorde eller något sätt jag betedde mig på för att trigga igång honom. Jag var ju helt oerfaren och tänkte ibland ”är han kär i mig? Är det så här kärlek är”. Men i efterhand har jag ju förstått att det inte var mitt fel.

I ett år och nio månader pågick övergreppen, tills Sara en dag träffade en pojkvän och flyttade från orten.

– De följande två åren stängde jag av allt och levde ett ”vanligt liv”. Jag ville inte ens tänka på att det hänt.

Men i mars 2012, efter ett psykiskt sammanbrott, bestämde sig Sara till slut för att ta tag i saken och berätta om det hon kallar för ”sin hemlighet”.

– Plötsligt bara bröt jag ihop. Jag fick en tid hos barn- och ungdomspsykiatrin och började öppna upp mig för min kontakt, och allt bara rasade ur mig.

”Jag förstod att det var dags”

Sara ringde ett anonymt samtal till polisen och började ställa frågor för att se vad som skulle hända om hon anmälde. Samtidigt startade hon en blogg där hon anonymt började berätta om sitt liv.

– Där fick jag massor av läsarkommentarer som pushade mig till att göra en anmälan.

I maj gick hon in på polisstationen i hennes gamla hemort och anmälde över 50 övergrepp. Sara fick träffa en polis som hon kände förtroende för direkt, och trots att det var tungt ångrar hon sig inte en sekund i dag.

– Man kan säga att jag gick in på polisstationen som en människa och ut som en annan. Den andra personen var den personen jag önskat att jag vart hela tiden.

Bara några timmar efter att Sara varit på förhör anhölls våldtäktsmannen. Han dömdes i september, trots sitt nekande, i Svea Hovrätt efter att ha överklagat tingsrättens dom, till tre års fängelse för minst tio fall av våldtäkt på barn.

– Det var en enorm lättnad. Jag kunde plötsligt börja bearbeta allt på ett annat sätt. Det var inte bara jag som nu visste att han hade gjort fel – nu visste alla det.

Sara tror inte att hon hade klarat hela rättsprocessen om det inte varit för det stöd hon fick, både från sitt målsägarbiträde, sin kontakt på barn- och ungdomspsykiatrin och sin familj.

– Det är det jobbigaste jag någonsin gjort. Men det var så värt det efteråt. Man tror inte att man ska klara sig igenom det – men det går med rätt stöd.

Delade video på Facebook

I början av januari publicerade Sara en video på sin Facebook-sida. Videon har gillats av över 17.000 personer och delats nästan 3000 gånger.

– Jag ville visa för andra offer att det inte är de som har gjort fel – och att de inte ska skämmas. Jag tänkte att om jag når en enda tjej och kan hjälpa henne så räcker det. Men nu märker jag ju att jag nått ut till många, många fler. Det är helt obeskrivligt.

Innan Sara publicerade videon skrev hon en text som hon knöt an till videon, för att beväpna sig mot negativa kommentarer.

– Jag var mer beredd på negativa än positiva kommentarer, så jag ville liksom försvara mig och berätta att visst – jag vill ha uppmärksamhet, men inte för mig, utan för att folk ska få upp ögonen för hur många det är som går igenom det här. Och det verkar jag faktiskt ha lyckats med. Det bara strömmar in meddelanden till mig.

Vad skriver folk?

– Att jag är stark, modig. En förebild, att de ser upp till mig. Många skriver att de önskar att de gjort det själva. Vuxna kvinnor som blev utsatta för övergrepp som unga. Sen är det många som skriver och berättar sina historier. Det är helt fantastiskt, allting har varit så värt det.