Även om psykoterapi generellt sett är en effektiv behandling, så finns det också flera exempel på att vissa terapiformer kan göra mer skada än nytta för patienter.

En av de vetenskapligt mest ifrågasatta behandlingarna är den terapi som försöker ta fram bortträngda minnen hos en patient och som ska ha fått Sture Bergwall, eller Thomas Quick som han då hette, att erkänna nästan 40 mord innan han tog tillbaka allt. Enligt Christian Rück, docent i psykiatri vid Karolinska Institutet, kan hela fallet Thomas Quick ses som en biverkning av psykoterapi, även om det är ett extremt exempel.

– Psykoterapi har vanligtvis milda och ganska förväntade biverkningar, som att patienten kan få en ökad ångest under tiden behandlingen pågår. Men det finns också udda terapiformer, som den om att ta fram bortträngda minnen hos patienten där saker kan komma fram som är falska minnen; övergrepp, mord och så vidare som i fallet med Thomas Quick. Och det kan ju då få förödande konsekvenser för patienten själv och för andra människor som är inblandade, säger han.

Fallet Qiuck diskuteras

Christian Rück är också initiativtagare till en vetenskaplig konferens om fallet Thomas Quick som inleds i morgon. Där ska riskerna med psykoterapi och de kunskapsbrister som finns diskuteras.

Enligt en Sifo-undersökning från 2011 har mer än var fjärde svensk någon gång fått hjälp av en psykolog eller terapeut. Trots att terapi är en så vanlig behandlingsform är mycket lite känt inom forskningen om vilka risker behandlingen kan innebära för vissa patienter.

De vetenskapliga studier som genom åren kunnat visa att psykoterapi är ett mycket effektivt verktyg i kampen mot psykisk ohälsa har varit alltför fokuserade på att kartlägga de positiva effekterna av behandlingen, inte de negativa. Ett förfarande som enligt Ulf Jonsson, psykolog och projektledare på Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, hade varit otänkbart i studier av till exempel läkemedel eller andra medicinska behandlingar.

Stora kunskapsluckor

I en sammanställning som SVT fått ta del av har SBU granskat över hundra studier om effekten av psykologiska behandlingar för patienter med olika former av psykisk ohälsa. Endast ett fåtal, fyra studier, bedömdes ha tillräcklig information om eventuella risker med den studerade behandlingen.

– Här finns stora kunskapsluckor att fylla, säger Ulf Jonsson på SBU, som hoppas att sammanställning ska kunna bidra till att forskare inom psykologi börjar studera behandlingarnas baksidor i större utsträckning.

Enligt en av få kritiska vetenskapliga sammanställningar som gjorts , (http://pps.sagepub.com/content/2/1/53.abstract) av den amerikanske psykologiprofessorn Scott Lilienfeld,  finns det en hel del terapiformer som totalt sett gör mer skada än nytta för patienterna.

Bland exemplen finns så kallade debriefing-samtal i grupp med personer som varit utsatta för traumatiska och stressfyllda upplevelser kort tid efter att händelsen inträffat, eller sorgterapi för personer som förlorat en nära anhörig.  

Även så kallade ”scared straight”-program som blev populära i USA i slutet av 1970-talet, där stökiga ungdomar får besöka fängelser och träffa kriminella anses kontraproduktiva, liksom försök att ”locka fram” alter egon hos personer som lider av multipel personlighetsstörning för att nå ett positivt behandlingsresultat.

Återgestaltningsterapi kritiseras

Den metod som Sture Bergwall enligt flera källor ska ha behandlats med, så kallad återgestaltningsterapi som syftar till att återskapa bortträngda minnen, kritiseras också hårt av Lilienfeld. Risken är stor att falska minnen planteras hos patienterna. Förutom att denna typ av terapi orsakat tusentals, kanske tiotusentals obekräftade anklagelser om övergrepp mot anhöriga i USA, finns även siffror som tyder på att både antalet självmord och psykiatrisk tvångsvård ökade radikalt bland de patienter som genomgick denna typ av behandling.

Christian Rück, docent i psykiatri vid Karolinska Institutet, tycker att psykoterapiforskningen, inte minst i Sverige, blivit allt bättre de senaste åren på att också granska om behandlingen kan ge biverkningar, men att betydligt mer kan göras. Han anser också att kontrollen av vilka terapier som erbjuds i Sverige och av vem måste bli bättre.

– I dag kan vem som helst kalla sig terapeut. Det är som att gå till en massör eller vad som helst. Det finns ingen kontroll. Och det innebär ju att folk kan komma till skada, säger Christian Rück.