Den låga sannolikheten beror på ägarnas förhållande till det de äger, i det här fallet Astra Zeneca. Men Astra Zeneca ska inte ta det ”personligt” – det är bara så det funkar! Ägarna är inte där för att driva företag utan att tjäna så mycket pengar det går, så fort som möjligt.
Störst ägare i Astra Zeneca med dryga 8 procents inflytande är världens största kapitalförvaltare, amerikanska Blackrock. Bolaget förvaltar 218 miljarder dollar förra året, motsvarande 1.430 miljarder kronor. Även om AstraZeneca är ett stort företag är alltså denna investering långt ifrån avgörande för Blackrock, bara en av många siffror på skärmen. På frågan om Blackrock bryr sig om arbetstillfällen eller forskning i Sverige får nog berörda förvaltare problem att hålla sig för skratt, eller åtminstone diplomatiskt svara att det är en ickefråga.
Först på fjärde plats i ägarlistans storleksranking kommer den första svenska ägaren, Investor, kontrollerade av de allmännyttiga Wallenbergstiftelserna. Investor som ursprungligen sålde ut kontrollen av Astra när bolaget gick samman med brittiska Zeneca. Sett till nutidshistorien har Investor fattat beslut utifrån strikta egna intressen – kortsiktigt om man jämför med den historiska bilden av Investor som industrialster och samhällsbyggare som ”lever” med sina företag. Dessutom är Investor sedan fusionen mellan Astra och Zeneca en ägare med bara lite över 4 procent av makten under västen.
Längre ner på listan finns ett antal svenska fondbolag med några tiondelars ägande i AstraZeneca. De svenska statliga pensionsstiftelserna, AP-fonderna, får gemensamt ihop 0,8 procents ägarmakt. Men även om de skulle vara större ägare så är de där för att skapa kortsiktiga värden som brukar bedömas som längst vid varje årsskifte. Så man får anta att de knappast skulle sagt nej även om de hade ett större inflytande om ett tillräckligt stort köttben las framför nosen.
Kortsiktigt finns det pengar att göra på sammanslagningar. Löftet om stora besparingar gör att jättevinster kan upprätthållas fram tills nästa omgång av sammanslagningar. Se på svenska Pharmacia, som i sig var byggt av sammanslagningar. Först gick bolaget ihop med Upjohn sedan slukades det nya bolaget av AstraZenecas friare amerikanska Pfizer. Snacket om att man kan få mer resurser till forskningen har för länge sedan ersatts av kraften hos en större gemensam säljkår. Med tiden så behövs det nya storaffärer vilket Pfizers bud är ett bevis för, för att upprätthålla vinsterna. Läkemedelsbolagen blir med andra ord aldrig tillräckligt stora med den här logiken!
När sedan rådgivarna vid företagsaffärer, investmentbankerna, ersättning betalas ut i procentandelar av affärens storlek skapas ännu ett saftigt hundben för megaaffärer. Rådgivarnas betalning i tiondelar av köpets storlek snabbt blir värt storkovan. När dessutom företagsledare kan skjuta ut sig i gyllene fallskärmar, eller alternativt stanna kvar (något år) med en uppväxlad lönecheck så finns det få som frågar sig hur vettig affären är på längre sikt för företag och anställda. Alla beslutsfattarna har ju lämnat ”skutan” för länge sen!
Det blir också billigare för Pfizer att göra av med sina vinster än att plocka hem pengar till USA där de skulle skattas. Detta blir kanske den sista oundvikliga knuffen som kryddar budet på AstraZeneca med ännu mer pengar och som gör budet omöjligt att stå emot. Det som brukar kallas för industriell logik – fritt översatt – vad som är bra i det långa loppet för företaget och de anställda har ersatts av en finansiell logik – vad nu den är värd.