Semestern hade bara precis börjat. Tvillingarna Linnea och Amanda hade just beställt varsin milkshake, medan mamma Åsa och pappa Lasse satt bekvämt tillbakalutade i stolarna på restaurangen vid Green Beach Resort i Khao Lak. De hade varit här många gånger tidigare.
Plötsligt reagerar Åsa på att havet ser annorlunda ut. Vid horisonten syns en grå linje och vattnet hade sugits bakåt från strandkanten.
Då ser Åsa hur en kvinna som arbetar i köket skyndar sig ner på stranden för att leta efter sina tvillingsöner. Paniken lyser ur kvinnans ögon.
– Jag tror att det var hon som fick mig att känna mig illa till mods, att det var något som inte var bra, berättar Åsa.
De bestämmer sig snabbt för att lämna stranden. Åsa tar Linnea och Amanda i varsin hand. Tjejerna vill bära med sina milkshakes, men Åsa tar glasen, kastar i väg dem och så börjar de springa.
– Det är ljudet jag minns. Jag vänder mig aldrig om för att titta. Jag har flickorna i varsin hand och bara springer. Men ljudet växer sig starkare och starkare. Det där dånet.
På andra sidan vägen hittar de en trappa. Linnea som är på hennes vänstra sida tar sig uppför den. Åsa håller Amanda i andra handen, men hon är på fel sida av ledstången och Åsa försöker få över henne på rätt sida. Då slår vågen till med våldsam kraft och Amandas hand slits ur hennes.
Åsa dras med av vattnet och tumlar runt bland vattenmassorna och bråten. Linnea har lyckats ta skydd i en byggnad, men när taket plötsligt kollapsar dras även hon ner i vattnet. Till slut får Åsa tag i en palm, där hon kan klamra sig fast. Vattnet lugnar ner sig och börjar dra sig utåt.
– Där står jag och bara skriker och skriker efter Amanda och Linnea, berättar Åsa.
Efter en stund inser hon att ingen hör henne, det finns inga överlevande i närheten.
– Jag tänker bara, alla barn, alla barn. De åker ut i havet och jag kan inte rädda dem. Sen slutar jag att skrika. Det var ju ingen idé. Det fanns ingen där. Det var som Noaks ark, att jag var ensam överlevande.
Åsa klamrar sig fast i palmen. Nedanför henne flyter bråte och döda kroppar förbi i vattenmassorna som forsar fram med våldsam kraft. Då får hon syn på nåt i vattnet.
– Där sitter det en liten varelse på en planka. Jag tänker på en gång att det ser ut som Linnea. Så jag skriker och viftar med armarna och hon tittar på mig.
Linnea är för långt borta för att höra Åsas skrik, men hon ser henne. Linnea når ett träd, tar sig upp i det och vinkar. Åsa lyckas på något sätt ta sig fram till trädet, men varken hon eller dottern kommer efteråt ihåg hur det gick till. Linnea har skadat sig ena hälen och blöder kraftigt. Åsa gör ett tillfälligt förband av tyg som hon hittar och lägger sig sen på rygg i trädet med Linnea på sin mage. Där känner de sig trygga.
– Då ser vi att det kommer en ny våg. Men vi, eller i varje fall jag, var inte orolig. Nu dör vi, så kändes det, berättar Åsa.
De får vattenmassorna över sig, men lyckas klamra sig fast i trädet och överlever även den andra vågen. Men Amanda och pappa Lasse är borta.
Senare får de veta att Lasse har fått svåra skador och förts till ett sjukhus i Phang Nga. Åsa och Linnea blir lättade och tänker att han har Amanda med sig. Men snart står det klart att Amanda inte är tillsammans med Lasse.
– När Linnea får veta det bara skriker hon rakt ut. Ett riktigt ångestvrål.
Åsa och Linnea letar oavbrutet efter Amanda. De åker till svenska generalkonsulatet på hotellet Pearl Village och till alla de platser där barn utan föräldrar samlats. Men ingenstans finns Amanda.
– Vi letade bland de levande. Men sen började det sina. Hon fanns inte på sjukhus, inte på listor, inte där andra barn fanns.
Åsas pappa Tommy, som flugit ned till Thailand, fortsätter att söka efter Amanda på uppsamlingsplatser för döda. Åsa försöker fokusera på att ta hand om Linnea som saknar sin tvillingsyster och dessutom har skador på benen. Lasse ligger fortfarande skadad på sjukhus i Phang Nga.
SVT möter familjen första gången på nyårsafton 2004, fem dagar efter tsunamin. Planen med evakuerade svenskar går i skytteltrafik från Phukets flygplats, men Åsa har inga planer på att åka hem.
– Jag tänker stanna kvar. Jag vill inte åka härifrån, vi är inte färdiga, säger Åsa till SVT:s Stefan Åsberg när de möts mitt i kaoset i Phuket.
Dagarna går utan att de finner Amanda och till slut tvingas de åka hem till Norrköping.
I Thailand lyckas inte identifieringskommissionen hitta Amandas kvarlevor. Veckorna går och Åsa plågas svårt av ovissheten. Det enda hon vill är att åka tillbaka och leta efter sin dotter.
Då kommer plötsligt en ny ledtråd. Via en stödgrupp på nätet får Åsa ett tips av en dansk kvinna att Amanda kan finnas på en uppsamlingsplats i ett tempel. Tommy och Åsa reser till Thailand på nytt.
Där, i templet, hittar de Amanda. Hon hade inte förts till uppsamlingsplats 2 dit alla västerländska offer togs utan var kvar på uppsamlingsplats 1.
– De kallade henne för tempelflickan. Hon låg kvar där hela tiden, berättar Åsa.
Nästan två månader efter tsunamin får Åsa äntligen ta hem sin dotter. De reser hem tillsammans, i samma flygplan.
Hemma i Sverige började nu sorgearbetet på allvar. Åsa drabbades av en kraftig depression.
– Jag kommer inte ihåg det första året. Det var overkligt.
– Det var så jobbigt att vara mamma. Det var ju den identiteten som var skadad. Och att bara vara mamma till en, säger Åsa och tårarna rinner nerför hennes kinder.
Hon berättar hur familjen kämpade för att försöka att härma något som liknade ett normalt liv. Tacos på fredagar, semester på sommaren – för så gjorde ju alla andra.
– Vi tittade på grannarna och sen imiterade vi dem. Vi åkte på semester till Kroatien och jag bara låg och tjöt och ville hem. Det var vidrigt. Jag satt på stranden och räknade hur många barn alla familjer hade.
Hon fick träffa en kris- och traumapsykolog i ett och ett halvt år. Sedan tyckte kommunen som betalade psykologen att det fick räcka, utan att ta hänsyn till att det var långt ifrån över för Åsa. Traumat bara fortsatte.
Linnea klarade sig bättre. Ganska snart efter hemkomsten från Thailand lyckades hon återfå något som liknade en vardag med skola och vänner. Men sorgen och saknaden efter tvillingsystern har varit närvarande i allt.
– Det finns ingenting som vi inte kan prata om. Ingen fråga som är för läskig eller för svår. Linnea vill att vi ska prata om Amanda. Annars är det som om hon inte har funnits.
För snart två år sedan Åsa började gå hos en annan psykolog som har hjälpt henne att öppna dörrar till minnena och kämpa med att ta sig ur ett nästan tio år långt trauma.
– Livet går vidare, men inte jag, säger Åsa. Jag lever inte, jag överlever bara. Livet är mig inte kärt. Jag vill att det ska bli det, men det är det inte. Inte på riktigt.