Första gången jag mötte Per var tre dagar efter tsunamin. När vi nu ses igen har han byggt upp ett nytt liv. Men minnet av dagarna då julresan till Thailand förvandlades till kaos och djupaste förtvivlan är fortfarande starkt. När han berättar är han lugn, men med rösten fylld till bredden av känslor.

Det är annandagens morgon 2004. Per Haugsöen och hans fästmö Inger Svensson står i lobbyn på hotellet i thailändska Khao Lak när Per kastar en blick ut mot havet. Där reser sig plötsligt en vägg av vatten vid horisonten.

– Det såg ut som en brun mur. Jag förstod på en gång att det var vatten och att det var livsfarligt.

– I samma sekund började andra gäster skrika. Alla började springa, det var säkert 20 personer som sprang samtidigt, berättar Per.

De springer för sina liv undan vattenmassorna som rasar bakom dem.

Inger och de flesta andra svänger höger utanför hotellet och följer bilvägen upp mot huvudvägen. Per, som hamnat flera meter efter de andra, ser plötsligt hur vatten väller fram längs bilvägen och fattar instinktivt beslutet att ta en annan väg, genom buskar och träd och upp på en höjd. Efter ungefär 300 meters språngmarsch, då han knappt är medveten om något annat än kampen att komma undan, hinner vågen ikapp honom, men då når den honom bara till knäna. En stund senare kommer en andra våg, och han får hjälp av några thailändare att ta sig högre upp i vegetationen, men inte heller den vågen når upp dit där de befinner sig.

– Då fattade jag att jag hade klarat mig. Men jag tog för givet att Inger var med mig. Hon var bättre på att springa än vad jag var.

Men Inger var inte där. När vattnet sakta börjar dra sig undan börjar Per sökandet efter henne. Han försöker ta sig tillbaka ner till hotellet, men mängder av bråte och nedrivna elledningar gör färden farlig. Längs vägen möter han överallt skadade och gråtande människor.

– Jag minns särskilt en kvinna med skärskador som vi mötte uppe på en kulle. Jag gav henne mina shorts och använde en bit av hennes sarong som bandage, säger Per.

Till slut lyckas Per och två andra svenskar som han mött längs vägen få lift med ett australiensiskt par ut ur det drabbade området. Gång på gång försöker han ringa Inger. Men han får inget svar.

Efter en halvtimmes resa kommer de fram till ett litet sjukhus där de stannar. Där ligger det skadade människor överallt på gräsmattan framför byggnaden.

– Det var kaos. Jag gick runt och letade efter Inger, men hon fanns inte där.   

Per får lift av en motorcykelpolis till staden Phang Nga och ett större sjukhus. När han hittar några svenska turister ringer han ambassaden i Bangkok. Där svarar en sömndrucken tjänsteman. Per förklarar vad som hänt och meddelar honom namnen på turisterna som befinner sig på sjukhuset.

– Jag ville att ambassaden skulle få veta namnen på de som kommit till sjukhuset så att deras anhöriga skulle få veta att de var vid liv, berättar Per.

Efter två dygn i fullständigt kaos, där skadade turister transporteras in till sjukhuset på löpande band, tar sig Per till ett hotell i Phuket. Där är ett 30-tal andra svenskar redan samlade och sover tillsammans på golvet i ett konferensrum. På hotellet har även volontärer samlats och bussar finns på plats för att köra dem som vill hem till flygplatsen.

Men Per har ingen tanke på att lämna Phuket. Han ska fortsätta leta efter Inger. Han tror fortfarande att hon är vid liv. Att hon hade omkommit var en omöjlig tanke.

– Det viktigaste var att leta efter Inger, att göra allt jag kunde. Till det yttersta. Allt kändes så osäkert, det fanns ingen information, berättar Per.

Vid den här tidpunkten börjar katastrofens fulla vidd stå klar, även för oss hemma i Sverige. De knapphändiga uppgifterna strax efter tsunamin har nu ersatts av skrämmande siffror över antalet döda, siffror som bara fortsätter att stiga. Tillsammans med fotografen Mark Kerremans skickas jag till Thailand för att rapportera om katastrofen för SVT:s räkning.

När vi kommer fram till hotellet i Phuket är det trafikstockning av bussar som transporterar skadade utanför. Inne på hotellet är det fullt med människor. Många skadade svenskar ligger på sofforna i lobbyn, en del tas omhand av volontärer. Det är dåligt med information, en kaosartad stämning.

Det är nu, när jag möter svenskarna och hör deras röster, som insikten når mig med full kraft: det här är värre än vad vi någonsin kunnat ana hemma. Mycket värre.

När vi står där i lobbyn kommer en man med trötta ögon fram till mig.

– Är det du som är Henrik? Jag heter Per. Inger och jag bor i din gamla lägenhet.

Det visar sig att Inger och Per bor i den lägenhet jag själv bott i några år tidigare.

Tillsammans tar vi en taxi och åker till två sjukhus för att leta efter Inger. Per läser noggrant namnlistorna på de som förts till sjukhusen. Men Ingers namn finns inte med.

Några dagar senare inleds den första större evakueringen av skadade svenskar från Thailand. Per stannar kvar i ytterligare tio dagar, men trots att han kämpar in i det sista så får han åka hem utan att ha hittat sin sambo.

I februari 2005 åker han ner till Phuket igen för att leta efter Inger. I 14 år hade de levt tillsammans, nu är hoppet att få se henne i livet igen borta.

Den första mars, på Ingers 35-årsdag, hålls en minnesstund på stranden tillsammans med prästen Ola Linderoth, det australiensiska paret och andra vänner.

– Det kändes som att man ville vara nära på något sätt. Vi skickade upp ljuslyktor och det var mycket blommor. Det var som att det inte bara var en minnesstund för Inger utan för alla drabbade, berättar Per.

Kort därefter, tillbaka hemma i Sverige, knackar det på dörren hemma i lägenheten som han delade med Inger. Utanför står två poliser och en vän till Per. De ger honom beskedet som han både fasat för och längtat efter. Ingers kvarlevor har identifierats i Thailand.

– Jag visste ju att hon hade omkommit, men det var skönt att få veta att hon hade hittats. Och att hon skulle få komma hem igen.

Det finns inte riktigt utrymme till att sörja, det praktiska efter Ingers död tar all tid. Men under ett års tid har han mycket kontakt med andra anhöriga där han får mycket stöd i att bearbeta sin sorg.

Långsamt bearbetar de svåra minnen och skapar sig en ny tillvaro.

Sedan vi först möttes där i hotellobbyn i Khao Lak har jag och Per hållit nära kontakt. Tillsammans har vi återvänt till Khao Lak och till fiskebyn som Per samlade in pengar till efter katastrofen. Vi reste också tillsammans till Thailand vid tiden för ettårsdagen av tsunamin. Under åren har vår vänskap växt sig stark och jag har sett honom kämpa för att bygga upp ett nytt liv.

Tioårsdagen av katastrofen som tog Inger Svenssons och 542 andra svenskars liv närmar sig. Minnet av Inger är fortfarande starkt för Per. Under allhelgonahelgen tände han ljuslyktor till hennes minne. Men tsunamin tänker han sällan på numera.

– I början var det något jag tänkte på varje dag, jag levde med det hela tiden. Så är det inte längre. Det är ett nytt liv nu.

Drygt två år efter tsunamin mötte han en ny kärlek – Annika – och för fem år sedan föddes deras gemensamma son Ludde. Livet går trots allt vidare och med den nya familjen möter Per framtiden med tillförsikt.

Julen ska familjen fira hos hans svärföräldrar i Skåne. På årsdagen av tsunamin kommer Per att gå ner till havet.

– Det finns en strand där också. Det känns naturligt att titta ut över havet fast det är på en helt annan plats. Jag ska försöka få tag på en stor ljuslykta, precis som för tio år sedan. Det kommer att bli fint.