Under lång tid hoppades alla de mer än fyra miljoner syrier som flytt till närområdet att kriget snart skulle ta slut. Vid en fred skulle det gå lättare att flytta tillbaka än om de flytt till Europa eller Nordamerika. Men nu, när kriget är inne på sitt femte år, kan ingen se något slut på ett krig där civilbefolkningen allt mer kommit att bli måltavlan för det omfattande och brutala militära våldet.
Den syriska regimen under president Bashar al–Assad har valt våld istället för samtal för att lösa syriernas krav på ett större politiskt inflytande.
När syrierna gick ut på gatorna och protesterade mot regimen, trötta på familjen al–Assads mer än 30–åriga diktatur, svarade regimen med att skjuta ihjäl obeväpnade demonstranter.
För svaga för seger
Innan 2011, det första året av arabisk vår och antiregimdemonstrationer i Syrien var över, hade delar av oppositionen börjat skjuta tillbaka. Men den var splittrad och utan samordning. Regimen kunde med hjälp av terrorbombningar av oppositionella och med stöd från Iran och Ryssland, behålla makten.
Ryssland är allierad med Syrien sedan Sovjettiden och en avgörande leverantör av vapen, ammunition och i dag också av militära rådgivare. Ryssland vill spela en roll i världspolitiken, men också ha kontroll över olika rebellgrupper i Syrien som har kontakt och förbindelser med våldsamma jihadister i ryska Kaukasus.
Men trots stödet från Iran, Ryssland och numera också den libanesiska shiamuslimska milisen Hizbollah, var regimen aldrig tillräckligt stark för att vinna en total militär seger.
Ganska snart började fler länder i närområdet blanda sig i konflikten. Turkiet tog avstånd från Assadregimen och stödde olika rebellgrupper. Saudiarabien, som såg en chans att försvaga ärkefienden Irans främsta bundsförvant – den syriska regimen – började också skicka vapen och pengar till sina favoritrebeller.
Det oljerika lilla emiratet Qatar började också stödja olika rebellgrupper med vapen och pengar, enligt vissa bedömare för kunna dra en gasledning genom Syrien till en Medelhavshamn och därmed kraftigt förkorta transportsträckorna till marknaden med emiratets främsta exportprodukt naturgas.
Varför ingrep då inte världens enda supermakt, USA?
Jo, den amerikanske presidenten Barack Obama hade ju blivit vald på löftet om att avveckla USA:s krig i Irak och Afghanistan. Därför fanns inget intresse från USA:s sida att mera aktivt ingripa i kriget. Samma krigströtthet fanns också i Storbritannien och Nato–alliansen.
Därför stöds IS
Omvärldens passivitet inför syriernas stora lidande på grund av regimens terror skapade en allt större hopplöshet. Och ur den desperation som successivt växte sig allt starkare hos allt fler syrier, kunde så småningom allt mer extrema jihadistgrupper ta kommandot. De i dag starkaste, al Qaida–gruppen Jabat al Nusra, och framför allt den Islamiska Staten (IS), har i dag effektivt kidnappat den syriska revolutionen och försöker nu bygga upp ett slags medeltida gudsstat utan något större intresse av att störta Assadregimen.
Islamiska staten vill istället bygga upp ett gränslöst kalifat som också sträcker sig utanför Syriens gränser, just nu in i grannlandet Irak. Den främsta orsaken till Islamiska Statens framgångar är att både den irakiska och den syriska regimen marginaliserar och förföljer sin sunnitiska befolkning. Islamiska Staten har därför erbjudit sunniterna skydd mot Bagdads och Damaskus förföljelse. Ett skydd många sunniter tacksamt tar emot även om de är mindre intresserade av en gudsstat och ett kalifat.
Syrien är också ett land fullt av minoriteter. I norr finns exempelvis kurderna. Och kurderna, traditionellt förföljda och diskriminerade av Damaskusregimen, har nu erövrat en stor del av norra Syrien. Eftersom Damaskusregimen inte klarar att också slåss mot kurderna, låter Assad dem hållas. Det oroar Turkiet som därför brutit vapenvilan med kurdiska PKK, ett exempel på hur kriget i Syrien spiller över till grannländerna.
Avvaktar med oro
I framför allt söder finns druserna som fram till nu försökt vara neutrala och, om inte det gått, motvilligt skickat sina unga män till syriska armén. Men nu börjar också druserna desertera och spänningen mellan druserna och regimen har bara under den senaste veckan resulterat i bilbomber och sammanstötningar också i söder.
Israel iakttar utvecklingen i Syrien med stor oro. Mardrömmen för Israel är om regimstrykor stödda av iranska revolutionsgardister och libanesiska Hizbollakrigare tar kontrollen över Golanhöjderna på den syriska sidan. Därför har Israel ett intresse av att jihadistgruppen Jabat al–Nusra, som just nu behärskar de syriska Golanhöjderna, inte förlorar kontrollen till regimen och Iran.
Summan av alla krafter som i dag verkar i Syrien är att – medan ingen part är tillräckligt stark för att vinna – städer och byar sakta förvandlas till ruiner av regimens bomber mot rebellkontrollerade områden. Och, som i fallet med den kurdiska staden Kobane i vintras, av Islamiska Statens fanatiska självmordsbombare.
Fram till nu har de regimkontrollerade områdena i västra Aleppo, Damaskus och de västra kustområdena varit relativt opåverkade av kriget. Men sedan början av året har olika rebellgrupper avancerat mot de här områdena. Och många av de människor som i dag flyr till Europa kommer från de regimkontrollerade områdena, ett relativ nytt tillskott till flyktinggruppen.
Mest blod på händerna
Även om Islamiska Statens brutala avrättningar, massvåldtäkter och religiösa och politiska förtryck fått stor och nödvändig uppmärksamhet, har Assadregimens extrema våld mot civilbefolkningen i de rebellkontrollerade områdena dödat mångdubbelt fler människor och också varit den viktigaste orsaken bakom den massflykt vi i dag bevittnar, inne i Syrien – cirka tolv miljoner, i Syriens närområden och i Europa.
Fram tills dess att USA–alliansen började bomba Islamiska Statens ställningar förra året, var Assadregimen den enda part som hade tillgång till helikoptrar och stridsplan i det syriska inbördeskriget. Och eftersom USA–alliansen inte bombar Assadregimens flygbaser och ställningar, kan regimen ostört fortsätta sina terrorbombningar.
Orsaken till USA–alliansens passivitet inför Assadregimens extrema våld, är rädslan för att en militär operation mot regimen skulle kunna gynna jihadistgrupperna och att de i så fall skulle riskera att göra hela Syrien till ett enda stort jihadistfäste och destabilisera hela Mellanöstern ännu mera.
Men samtidigt växer ändå kraven på att USA och kanske också Nato ska upprätta en flygförbudszon som hindrar Assadregimen från att fortsätta med sina terrorbombningar och också tvinga honom till förhandlingsbordet. Förhoppningen är att det skulle ge befolkningen en andningspaus, skapa möjligheter för folk att åter kunna försörja sig själva, stoppa flyktingströmmen och kanske också få syrierna i närområdet att återvända.
Även Assad tillhör en minoritet, alawiterna. Och eftersom alawiterna stött Assad under kriget, finns nu en stor oro bland dem om vad som ska hända om regimen förlorar makten. En verklig förhandling kan därför, i bästa fall, förhindra ett blodbad på alawiterna.
Stoppats av Ryssland
Verkliga fredsförhandlingar har hittills stupat på att Ryssland lagt in sitt veto i säkerhetsrådet mot alla förslag som innebär att president Bashar al-Assad måste lämna makten. För Syriens alla rebeller, och en stor del av de civila, är det ett minimikrav med tanke på vad regimen under hans ledning gjort sig skyldig till sedan den arabiska våren började i mars 2011.
Men oavsett vilket nytt skede det syriska kriget nu går in i, står i alla fall en sak klar:
Syriska män, kvinnor och barn på desperat flykt genom Europa har på nytt fått världen att se blodbadet i Syrien som ju egentligen pågått varje dag, ända sedan 2011.