Det är många komplicerade frågor som måste lösas. Den tyska regeringschefen Angela Merkel tillhör dem som nu driver en allt klarare linje som innebär att flyktingströmmarna måste kvoteras till alla EU:s medlemsländer.

Tyskland väntas ta emot 800.000 flyktingar under 2015. För Tysklands del handlar det framför allt om flyktingar från till exempel Afrika eller Syrien. Men flyktingar kommer också till Tyskland från Balkanstater – de flyr inte krig utan fattigdom.

Skiljelinje

EU misslyckades i början av juni i år med att skapa en enhetlig politik som rör den akuta flyktingkrisen. Då lade EU-administrationen fram ett förslag som innebär en rättvis fördelning av flyktingarna över hela unionen.

Men det var bara tiotalet av 28 medlemsländer som stödde detta. Precis som i en rad andra EU-frågor gick det en klar skiljelinje mellan öst och väst.

Det är de östeuropeiska EU-medlemmarna som vägrar ta emot några större grupper flyktingar. Det kan tyckas något cyniskt: De nya östliga medlemmarna har ju i EU-solidaritetens namn fått – och får – bidrag för att till exempel bygga ut sin infrastruktur.

Två flyktvägar

Nu ställs EU inför ett annat solidaritetstest – nu gäller det människor i svår nöd utanför EU:s gränser. Det innebär samtidigt en hård press på de mottagande samhällena.

På torsdagen hölls ett toppmöte i Wien mellan en del EU-stater och de Balkanstater som inte är EU-medlemmar. Det förde inte heller flyktingfrågan särskilt mycket framåt.

Men det slogs tydligt fast att det nu finns två stora flyktvägar: Dels över Medelhavet men sedan i somras också över Balkan. Det behövs också ett ökat samarbete mellan dessa Balkanländer och EU för att lösa problemen.

Motsättningen kvarstår

Kanske var löftet om 600 miljoner euro i stöd för infrastrukturprojekt i de aktuella Balkanstaterna också en inträdesbiljett för ett ökat samarbete i flyktingfrågan.

Och motsättningen inom EU mellan öst och väst kvarstår. Ett land som Polen vägrar till exempel att ta emot några större mängder flyktingar med hänvisning till att man måste ta emot ukrainska flyktingar.

Ungern har väckt uppseende genom att bygga ett stängsel som ska stänga ute flyktingar. Slovakien ville ta emot en del syrier – men de skulle vara kristna.

Försvårar

Det är en ödesfråga för EU att lösa detta problem om man vill behålla något anseende som internationell aktör.

Det som försvårar beslutsprocessen i många länder är att det finns olika former av invandringskritiska eller invandringsfientliga partier som har vuxit sig starka bland annat av rädsla för de pågående folkförflyttningarna. Detta gör frågan än mer komplicerad. En rad regeringar vågar inte förlora fler röster till missnöjespartier,.

Europa har en gång tidigare stått inför en liknande ödesfråga.

Ödesdigert

1938 hölls en konferens i Evian i Frankrike på USA:s initiativ. Den handlade om att diskutera hur man skulle ordna mottagandet av judiska flyktingar från det nazistiska Tyskland. Redan då talade man också om hur man skulle rädda flyende östeuropeiska judar. 32 länder deltog.

Men Eviankonferensen misslyckades. Bara ett (1) land förklarade sig villigt att ta emot några judiska flyktingar. I dagens perspektiv var detta ett ödesdigert beslut som var en förutsättning för Förintelsen.

Den politiker som var villig att ta emot var Dominikanska republikens diktator Trujillo som talade om att låta 100.000 judar invandra som jordbruksarbetare. Det är oklart hur allvarligt menat detta erbjudande var.