Det är tidig morgon i Belgrad. Jag har stämt träff med Hussam och Dalal som jag träffade i en av stadens parker i går. De kommer från syriska Aleppo men har tagit sig den långa vägen hit via Turkiet, Grekland och Makedonien. Ännu har de långt kvar till slutmålet Berlin, där deras tre barn bor.
I dag ska de ta sig från Belgrad och till gränsen mot Ungern. Förhoppningen är att kunna ta sig över gränsen utan att lämna fingeravtryck på den ungerska sidan, eftersom de enligt Dublinförordningen ska söka asyl i det första Schengenland de registrerar sig i.
– De blir en farlig väg, men vi har inget val, säger Hussam.
Pengarna håller på att ta slut och ju längre de stannar desto mindre pengar har de till resten av resan.
Smugglare slängde väskorna
Dagen börjar med förberedelser inför resan. Hussam och Dalal blev av med alla sina kläder när de skulle ta sig från Turkiet till Grekland. Den lilla gummibåten de åkte i var för liten för de 50-tal personer som lastats på och smugglarna, som tagit bra betalt för färden, vägrade låta väskorna med kläder komma med på båten.
– Alla mina kläder och saker, bara borta, säger Dalal och slår ut med händerna.
Hon köper en tröja och byxor som kan ge värme under resan. I Belgrad visar termometern över 30 grader men på väg norrut kommer det bli betydligt kallare.
”Börjar dåligt”
Hussam och Dalal har stämt träff med sina vänner i en park i centrala Belgrad. Gruppen har rest ihop ända från Grekland men har nu sovit på olika håll i staden.
Parken är full med människor som är på flykt, precis som dem. Små barn tultar runt bland tält, filtar och skräp. Men Hussam och Dalals vänner är inte där. På platsen i parken där de sovit ligger bara pappkartonger och några filtar kvar på marken.
– Det börjar dåligt, säger Hussam och skakar sakta på huvudet medan han försöker med olika nummer på sin slitna mobiltelefon. Ändå är han övertygad om att de kommer.
Det går mer än en timme och jag börjar tvivla. Men Hussam är fortfarande lika säker.
– De kommer.
Och till slut gör de det. Tre kvinnor kommer mot Dalal och hojtar glatt. De kindpussas och pratar i munnen på varandra. Lite senare kommer männen, några i 20-årsldern, några lite äldre. De bär på packning och matpåsar. En av männen bär på sin lilla dotter, Nadia. Hon är ett år med mjuka kinder, mörka ögon och några få tänder som syns när hon skrattar.
Nu måste de ta sig mot gränsen. Ingen vet exakt var de borde åka eller hur lång tid resan kommer ta men de vet att de måste ge sig i väg mot gränsen. Många bussresor mot gränsen är fullbokade men till slut hittar Hussam och de andra biljetter.
Skräck för Ungern
Det blir en varm resa på en helt fullsatt buss. Varm och orolig.
Abdullah berättar att ingen av dem ser fram emot nästa mål på deras resa. Att komma till Ungern innebär EU och Schengen, men samtidigt skräck.
– Alla här är rädda för vad som ska hända i Ungern. Vi vet att polisen ibland tvingar människor att ge fingeravtryck fast de vägrar.
Fingeravtrycken och rädslan för ungerska gränsvakterna är ett ämne som återkommer ständigt. Ingen vill ha Ungern som sitt ankomstland.
– De behandlar inte flyktingar bra, man får ingen hjälp. I Tyskland är det mycket bättre, säger Abdullah.
Han berättar om sin resa hittills. Precis som Dalal och Hussam färdades han i en överlastad liten gummibåt på väg mot Grekland.
– Båten tog in vatten och alla hamnade i havet, kvinnor och barn. En kvinna skrek: Jag har lämnat krig, ska jag nu dö så här?!
De låg i vattnet i över två timmar innan de fick hjälp.
– En pojke som var tio månader var helt blå i ansiktet, säger Abdullah.
Flykt i mörkret
Nadia är gruppens mittpunkt. Hon drar till sig alla blickar och får härjade och trötta ansikten att mjukna. Alla vill hålla i henne och sjunga för henne. Värmen i bussen har gjort hennes små hårtestar fuktiga och lockiga i nacken. Nadias mamma håller upp henne mot den lilla fläkten över bussätet. Hon blundar och skrattar när luften slår emot hennes ansikte.
När bussen äntligen når den lilla gränsstaden väller det människor av bussen. Alla är på flykt. Ändå är packningen sparsam.
Abdullah och de andra yngre killarna försöker förstå åt vilket håll de ska gå. Men vi måste vänta lite innan vi börjar gå. Kvällen är ännu tidig och gruppen vill ha skydd av mörkret när de ska försöka passera gränsen utan att bli upptäckta av gränsvakter.
Det dukas upp ett provisoriskt middagsbord. Alla samlas runt några konservburkar och en brödlimpa. Trots att det inte är mycket mat insisterar de på att jag ska ta.
– Ät! Utmärkt syrisk middag, skrattar Abdullah.
Senare när vi pratar en bit bort från de andra, är hans ögon sorgsna.
– Vi kanske skojar och är glada ibland men längst inne har vi alla smärta, säger Abdullah.
– Jag tänker på mina föräldrar som är kvar i Syrien, de vet inte att jag ger mig av nu. Jag vill inte oroa dem.
Regnet kommer
Det börjar skymma och gruppen bryter upp. Dags att börja gå. Men förvirringen är stor. Åt vilket håll ska vi? Vi väljer en riktning och går på rad längs landsvägen. Men snart möter vi en annan grupp syrier. De tycker vi ska ta en annan riktning. Den här vägen leder till en djup flod och kommer att bli för farlig.
– Det går inte med en bebis, säger Nadias mamma. Hon vill att de ska vänta på en buss som kan ta dem vidare.
– Kanske måste vi ta fingeravtrycken vid gränsen ändå, säger hon och rycker uppgivet på axlarna.
Vi går tillbaka dit vi började och väntar igen. Stora tält är uppsatta på platsen och fungerar som ett slags flyktingläger. Men många sitter en bit bort. Kanske kommer de bli tvingade att registrera sig om de går in till lägret, funderar de.
Snart är det alldeles mörkt. Luften har slagit om och blivit kyligare. Ingen har särskilt mycket kläder att ta på sig. Nadia får på sig en luddig vit luvtröja och hennes mamma försöker söva henne. Bredvid mig ligger en flicka, kanske åtta år gammal, på ett liggunderlag. Hon gråter stilla. Hennes mamma sitter bredvid och pratar uppgivet till flickan.
– Matar! ropar Dalal plötsligt. – Rain! översätter hon åt mig.
Och mycket riktigt, regnet börjar falla över oss. Det finns ingenstans att ta skydd. Vissa håller sjalar över huvudet men regnet tilltar alltmer.
Dags för adjö
Plötsligt dyker en buss upp. Och sedan en till. Bussarna ska till en annan del av gränsen.
– Vi tror det i alla fall, säger Hussam medan han springer för att ställa sig i den långa busskön.
Hussam, Dalal, Abdullah och de andra vinkar åt mig inifrån den fulla bussen. Nadia sätter sin lilla hand mot den immiga rutan och slår några gånger när jag knackar med fingret från andra sidan. Nu är hon på väg igen. I hennes ettåriga liv är flykten en vardag.
När bussen åkt i väg står jag kvar. Regnet har tilltagit och jag inser att jag inte riktigt planerat hur jag ska ta mig därifrån. Jag knackar på rutan till den enda bil jag ser. Mannen som vevar ner rutan visar sig vara där som hjälp till ett danskt tv-team som nu filmar i området.
– Inga problem, säger han när jag undrar om jag kan få skjuts till närmsta stad.
Hela tiden finns de i mitt huvud. Hussam, Dalal, Nadia och de andra i gruppen.
Lika lätt som det är för mig att hitta trygghet och tak över huvudet – lika svårt är det för dem att få detsamma.
Under hela bilfärden tillbaka regnar det. Jag tänker på Dalal och hennes nya tröja. Den kommer inte hålla regnet borta. Jag tänker på Nadia och hennes lilla luvtröja som satt så tajt runt de små runda kinderna. Jag hoppas hon är torr och trygg. Men jag förstår att det är en naiv förhoppning.