Vi är i Thessaloniki, där lyxbutikerna och restaurangerna kryllar av turister.  

Från terrassen på hotellet där jag sitter och äter en fin frukost ser man hur medelhavet glittrar. Den enda båt man ser är en stor fraktarbåt långt borta som lagt ankare. Annars verkar det vara väldigt lugnt, som att vattnet står helt stilla. Det är mycket behagligt väder för oss som nyss lämnat ett Sverige där vinterkylan börjat smyga på.

Det känns lite olustigt, jag sitter här och njuter av min nybryggda latte som jag beställt in, äter samma frukost som jag brukar göra när jag reser runt världens alla hörn, äggröra med bacon, sallad, nyrostad macka och avslutar med en fruktyoghurt och apelsinjuice. Idag äter jag extra mycket eftersom jag inte vet om och när jag kommer kunna äta nästa gång.

Kan alltid åka tillbaka och sova gott

Vi har nämligen bestämt oss för att åka till flyktinglägret Vasilika, inte bara för ett snabbt besök utan vi ska även försöka sova över. Lägret ligger inte så långt ifrån där jag sitter och njuter av min frukost, endast trettio minuter bort med bil, så skulle det skita sig med övernattningen kan jag alltid åka tillbaka till min kingsize säng på hotellet och sova gott.

Många tankar flög runt i våra huvuden, hur mycket ska vi ha med oss? VAD ska vi ha med oss? Jag började också få tankar på att vi kunde bli rånade, eller att det skulle bli en otrygg stämning för att vissa inte skulle gilla att ett tv-team sprang runt och filmade.

”Förundras över hur givmilda dessa människor är”

När vi kommer fram till lägret börjar jag småprata med några som bor på lägret, en av dom är Mostafa Hosan, 25 år. Jag förklarar vilka vi är och vad vi vill göra och han säger direkt: ”Kom med mig, ni kan bo hos mig.” Bara sådär, utan att blinka eller ifrågasätta oss, han välkomnade oss med öppna armar direkt. Jag och Lena hade tagit med oss egna sovsäckar och underlägg men Mostafa insisterade på att allting fanns i lägret, vi behövde inte ta med oss något. Vi var hans gäster och han skulle se till att vi hade det bra.

Jag förundras över hur givmilda dessa människor är, de som förlorat allt från familj och vänner, till hus och allt dom byggt upp under hela livet. Dom har ingenting själva men ger ändå så mycket. Jag antar att det är en del av kulturen, man ska ta hand om sina gäster och man ska tänka på andra.

Erbjuds mat och sovplats

Mostafas syster Helles kommer med te och kaffe till oss. De kommer med mat till oss. De har stått och lagat soppa och falafel med olika tillbehör som de har tillgång till och bjuder oss på. Innerst inne vill man inte ta emot något, vi säger också nej flera gånger, att de inte behöver göra detta för oss, men det är fult att säga nej. Vi måste ta emot det. Gör vi inte det kan det tolkas som att vi inte vill äta för att vi anser att det de lagat inte är tillräckligt fint för oss, att de är smutsiga och att vi ska bli magsjuka. Så vi sätter oss för att äta tillsammans.

När vi ska iväg för att smygfilma Mostafa lite runt lägret börjar vi igen fundera på om vi vågar lämna saker i tältet. Tänk om någon går in och tar sakerna? Hur som helst så lämnar vi det mesta och går ut. Vi lämnar tältet ganska stökigt där jag lagt olika prylar huller om buller här och var. När vi kommer tillbaka så har hans syster städat tältet och lagt alla våra prylar fint så att vi ska komma tillbaka till ett rent och städat tält.

”Gjorde det inte för pengarna”

När det sedan är sovdags så tar Mostafa fram tunna madrasser och täcken till oss och säger att vi kan sova i hans tält och att han går till tältet bredvid där hans systrar sover.

Vi ber om ursäkt för att vi ”kastar ut honom” från hans eget boende men han säger att det inte är några problem. 

Dagen efter när vi i princip följt Mostafa i 24 timmar och vill ge han lite pengar för att han ställt upp så vägrar han att ta emot pengarna. Även hans vän som fick agera tolk vägrade ta emot pengarna. Båda säger att de inte gjorde detta för pengarna. Efter en stunds diskussion där Lena försöker förklara att han måste ta emot pengarna slutar det med att jag tar pengarna och lägger dom i Mostafas ficka och säger sluta nu, ta pengarna.  

Detta är alltså två unga män som inte har några pengar eller någonting men som ändå vägrar ta emot våra pengar, vi var deras gäster.

”Tänker på hur bra jag har det”

När vi kommer tillbaks till hotellet tappar jag upp badkaret med varmt vatten, något som som flyktingarna inte haft tillgång till på över ett år. Jag lägger mig i badkaret, och tänker på hur bra jag har det. Hur vi kan gnälla över småsaker hemma i Sverige. När elen går, när vi spiller lite vin på skjortan, när man planerat grillkväll och det bara regnar. Töntiga saker som vi vant oss vid. Jag gör likadant själv, även om jag själv sett och upplevt misär i olika länder, efter en vecka hemma så går man tillbaka till det vanliga livet igen och man suckar när tåget eller bussen är inställd på grund av dåligt väder.

Jag har ett annat minne som jag aldrig kommer att glömma från ett flyktingläger i Erbil. Vi hade filmat en familj som bestod av syskon i åldrarna 3 till 17 år och efter en hel dags filmande utan mat och liknande var vi på väg till bilen för att åka tillbaka till hotellet då en av flickorna i familjen springer fram till oss med ett äpple i handen. Hon tog med det till mig, hon sprang alltså efter oss innan vi hann åka för att hon ville ge mig ett äpple.

”Jag skäms än i dag”

En flicka som själv knappt hade någonting kom med ett äpple till mig som var på väg till hotellet där jag kunde äta vad jag ville. Jag blev så rörd och det var bara att ta emot äpplet. Men det som än i dag gör ont i mitt hjärta är att jag glömde äpplet i bilen, jag åt aldrig upp det, ett äpple som hade kunnat stilla hennes eller syskonens mage, i alla fall för en stund.

Jag glömde det i bilen. Jag skäms än i dag för det och detta minne kommer jag alltid att bära med mig. Chauffören måste ha trott att jag inte ville ha äpplet för att det kom från ett flyktingbarn. Att jag var för fin för det där äpplet som inte var rent. Men antagligen hade hon även sköljt äpplet för min skull för det var grönt och blankt, inte en smutsfläck på. 

Programmet ”Efter flykten” kan ses här på Svtplay.