Först i raden av partiledare kom de konservativas ledare premiärminister David Cameron. Till honom riktades många frågor som handlade om hur han skulle fortsättta sina nedskärningar för att få budgeten i balans.

Man kan säga att det var arbetarpartiet Labours kampanj de senaste dagarna som Cameron måste besvara. Labour hävdar att enorma nedskärningar väntar, om Cameron kommer till makten igen.

Försökte lugna

Cameron försökte dementera och lugna men samtidigt kan hans svar tolkas hur man vill. För han sa att han var redo för nya reformer – vilket ska tydas som nedskärningar. Det är frågan om han verkligen lugnade eftersom han inte var tydlig om vad han ville skära ned på.

Han lovade dock bestämt att inte skära ned på sjukvården, vilket de som ställde frågor fruktade. Camerons budskap var att hans första fem år som premiärminister varit lyckade och att han förtjänade ytterligare fem år för att fullfölja arbetet.

I hans vädjan låg löften om att det skulle bli bättre under slutet av nästa regeringsperiod. Han medgav att allt inte var perfekt – men hans budskap var: Ge oss chansen att fullfölja.

Varning för Labour

Det var väntat att han skulle gå till särskilt hård attack mot Labour-ledaren Ed Miliband. Så blev det också. Labours politik beskrev han som slösaktig: Labour skulle inte fortsätta att spara utan skulle låna och låna för att kunna bedriva sin politik. Detta kan ses som en del av de konservativas huvudlinje just nu: Att varna för att Labour vid makten betyder kaos.

På en punkt tycktes Cameron vara principfast – åtminstone för tillfället. Det var när han bestämt försäkrade att han inte skulle sitta i en koalition med ett parti som vägrade godkänna en folkomröstning om Storbritanniens fortsatta medlemskap i EU.

Om det fanns rädsla för att Camerons politik skulle innebära mer nedskärningar, var rädslan – att döma av frågorna – lika stor att Labours Ed Miliband skulle förstöra ekonomin genom att dra på sig mer utgifter och större budgetunderskott.

Pressades hårt

Också här kan man alltså säga att frågeställarna hade reagerat på motståndarsidans – i detta fall alltså de konservativas – huvudbudskap om att Labours ekonomiska politik skulle vara skadlig för landet.

Miliband pressades hårt på frågan hur han skulle klara av att genomföra nedskärningar som var mindre än de konservativas och ändå balansera budgeten. Hans svar var att de rika skulle beskattas mer och att skattefifflare skulle hållas efter mer. För vanliga löntagare skulle besparingarna bli rättvisare än under Cameron, var hans budskap.

Han drev i sina svar den välbekanta tesen att de konservativa hade planer på stora besparingar som de inte ville diskutera nu. Detta är det budskap som Labour har bestämt sig för att sprida under valrörelsens sista dagar fram till den 7 maj.

Ingen kompromiss med SNP

Eftersom ingen av de två stora partierna väntas få egen majoritet blir frågan med vem de ska gå i koalition. Vad gäller Labour har det spekulerats i ett samarbete – men inte en formell koalition – med det skotska nationalistpartiet SNP, som för sin del är intresserat av detta. Men SNP ställer villkor som handlar om en mer expansiv politik än vad Labour talar om.

För Miliband medger att även Labour tänker spara. Men vad man ska spara på lyckades han egentligen inte ge något besked men han försäkrade ihärdigt att Labour skulle minska budgetunderskottet varje år.

Men han gav ett dunkelt besked om att man inte tänkte kompromissa med SNP om regeringens program. Det gällde dels sparpolitiken och dels frågan om de atomvapenbestyckade ubåtar som finns i Skottland. SNP vill skrota dem, vilket inte är Labours linje.

Detta betyder att det finns frågetecken för den lösning som många bedömare tror på – att Labour skulle regera i löst förbund med SNP.

Cleggs svek

Men frågan om hur man ska lita på politiker kom i hög grad upp när publiken ställde frågor till den tredje deltagaren, Nick Clegg, vice premiärminister och ledare för liberaldemokraterna som nu under fem år har varit i koalition med de konservativa.

Clegg lovade dyrt och heligt under valrörelsen 2010 att man inte skulle pruta på sitt krav att avskaffa terminsavgifterna vid universiteten. Men han prutade på detta för att hamna i regeringsställning.

Och för publiken var detta mycket klart något oerhört besvärande: Publiken ifrågasatte att man kan lita på Clegg nu, när han säger att han vill gå en medelväg mellan det han uppfattar som de konservativas och Labours politik  – att skära ned mindre än Cameron och låna mindre än Milliband.

Cleggs svek i denna fråga verkar ha tagit hårt på dem som 2010 röstade på partiet. Då fick partiet 23 procent, idag ligger det  under tio procent.

Väntan på nya nedskärningar

Clegg kan bara komma i fråga som koalitionspartner till ett av de två stora partierna och hans svar var att han skulle välja att samarbeta med det parti som fick flest mandat. Det var ett besked. Men eftersom han samtidigt inte verkade ha samma åsikter som Cameron om en folkomröstning om EU förblir det fortfarande dunkelt var Clegg och hans parti egentligen står.

Som sagt: Det bestående intrycket är att frågorna i hög grad kretsade kring frågan om man kan lita på politikerna. Och ingen av politikerna kunde egentligen ge klara besked om vad de tänkte göra för nedskärningar för att balansera budgeten. Intrycket var också att publiken mest väntade på nya dystra besked om åtstramningar – men att de inte fick något uppriktigt svar om vad politikerna egentligen tänker göra.