I Sverige rapporteras det om nyskördad färskpotatis och blommande gullvivor. I december.

Samtidigt på klimattoppmötet här i Paris går förhandlingarna framåt. Om än långsamt.

– Det har varit en del skyttegravskrig och meningsskiljaktigheter, men vi har tagit oss framåt, säger Anna Lindstedt, som har lett den svenska delegationen, till SVT Nyheter.

– Men jag hade hoppats att vi hade kommit längre, säger hon.

Halvtid i förhandlingarna

Nu i halvtid lämnar tjänstemännen över till ländernas klimat-och miljöministrar som ska baxa det faktiska avtalet i hamn. Sveriges klimat- och miljöminister Åsa Romson anlände med tåg till Paris igår kväll.  

– Det är så långt de har kommit och vi är förberedda på att det är samma frågor som är de olösta knutarna, säger hon till SVT Nyheter.

”Sveriges roll viktig”

Det är söndag och det är väldigt folktomt på konferenscentret Le Bourget i dag, men här pågår också informella ministermöten och Åsa Romson skyndar vidare till ett möte om anpassning.

Sverige har, tillsammans med Bolivia, fått frågan från det franska ordförandeskapet om att hålla i den avtalsdel som ska medla fram en plan som ska hjälpa länder att anpassa sig till ett förändrat klimat.

– Sverige har en viktig roll som brobyggare här och vi vill visa, med oss som exempel, hur man minskar sina utsläpp samtidigt som man gör en investering i ett hållbart samhälle och skapar en bättre livskvalitet, säger Åsa Romson.

Längre fram än i Köpenhamn

Det de 196 FN-länderna nu har på bordet är ett 48-sidigt dokument, inte mycket kortare än det som var utgångspunkten för en vecka sedan. Men även om dokumentet inte är så mycket kortare har det blivit mer stringent, menar Anna Lindstedt.

– Det är färre parenteser, optioner och vi har kunnat stryka vissa stycken. Och vi har kommit långt mycket längre än vad vi någonsin var i Köpenhamn, säger hon.

– 186 länder har lämnat in sina klimatplaner och den politiska viljan är oerhört mycket större nu, tillägger hon.

Temperaturhöjning oundviklig

Men samtidigt är det just frivilligheten, att länderna själva har fått lämna in sina egna klimatbud, som får kritik. Om klimatplanerna efterlevs ser världen ut att gå mot en uppvärmning på mellan 2,7 och 3,1 grader Celsius. Att nå målet om att den globala medeltemperaturen ska stanna vid max två grader, ser i nuläget ut att vara utom räckhåll.

En paragraf i avtalet handlar dock om att länderna ska träffas igen år 2018-2019 för att skärpa sina åtaganden, innan avtalet ska träda i kraft 2020. 

Vem ska betala mest?

De allra svåraste knutarna att lösa är fortfarande de om finansiering och rättvisefrågan. Vem ska betala mest? Till vem? Och vem borde skärpa sin utsläppsminskningar?

Den Sydafrikanska delegationen har höjt sina röster mycket den här första veckan och gett hård kritik till I-länderna att de inte levererar tillräckligt. Och indierna hävdar sin rätt till ekonomisk utveckling och att de därför har rätt till ett större utrymme av koldioxidutsläpp.

Stötestenarna är många, men ett avtal kommer det att bli, det har världen bestämt sig för. Det är få här i Paris som säger något annat.

– Det är tuffa dagar vi har framför oss. Vår uppgift är att verka för ett robust, ambitöst och rättvist avtal. Den kommande veckan kommer vara avgörande för framtiden, säger Åsa Romson.