Kön till Atenfärjan ringlar fortfarande lång i Kos hamn varje kväll, men flyktingarna går numera på den med endast en vag föreställning om hur de ska fortsätta därifrån. På öns flyktingläger har det spridits rykten om Europas gränsstängningar och de flesta är osäkra på hur de ska ta sig fram.

Haider från Irak la sig redan på förmiddagen under taket på en stängd byggnad i hamnen. Där tänker han vänta till kvällen då han lämnar Kos tillsammans med sin syster, mamma och kusin efter två dagar på ön. De har hört att Ungern har byggt ett stängsel, men Haider blir förvånad när jag säger att gränsen nu är helt stängd.

– Varför har de gjort så? frågar han och vänder sig till familjen på arabiska för att förklara.

”Vi vill inte stanna i Ungern”

– Vet du om de kommer öppna igen? Skickar de tillbaka folk till Serbien? Och Serbien, skickar de sedan tillbaka också? Vi vill inte stanna i Ungern, vi vill bara vara där en dag och fortsätta, säger han.

Familjen planerar att stanna till i Tyskland, men är på väg till Finland där pappan redan bor.

Haider skrattar när jag frågar varför de lämnade Irak.

– Kriget, såklart. Det finns inget kvar, inga jobb.

”Vi tar den andra vägen”

Hela familjen drev tidigare ett cateringföretag i Irak, nu är bara en av sönerna kvar i landet och han kommer att komma efter till Europa. En bit bort sitter Haiders mamma. Hon talar ingen engelska, men bryter in i konversationen när hon hör Irak nämnas.

– I love Iraq, säger hon och ler.

Varför valde du inte att stanna kvar och gå med i kriget i stället?

– Jag vill ha en familj. Jag vill ha fru och barn, säger Haider och fortsätter:

– Om vi inte kan gå genom Ungern tar vi den andra vägen genom Kro... Kro... Vad heter det?

Kroatien?

– Just det! Vi går genom Kroatien.

Ungerns stängsel tvingar fram nya rutter

Sedan i måndags har Ungern stängt gränsövergången mot Serbien för flyktingar, vilket redan ser ut att ha gett effekt för flyktingarnas väg genom Europa. Många försöker nu runda Ungern via Kroatien och Slovenien för att sig till Österrike och upp mot Tyskland och vidare.

Kroatien har för sin del lovat att hålla sina gränser öppna för flyktingarna.

– Kroatien är berett att ta emot dessa människor eller att hjälpa dem att resa vidare dit de vill, vilket uppenbarligen är Tyskland och de skandinaviska länderna, har den kroatiske premiärminister Zoran Milanovic sagt.

Målet: Tyskland och Skandinavien

Flyktingarnas läger i staden Kos är koncentrerat till ett litet område nära strandpromenaden. Ett mindre läger finns vid havet och ett lite större, där de flesta är unga barnfamiljer, är i den bullriga parkpassagen mot hamnen.

Bagaren Dionysis Arvanitakis åker dagligen till båda lägren och delar ut bröd till flyktingarna. Han var själv migrant i Australien som barn, men återvände till Grekland på 70-talet och startade en framgångsrik bagerikedja. Dionysis är fast besluten att hjälpa dem som kommer till Grekland, och något nyckfull när han delar ut maten ur backluckan på sin kombi.

En del får en halv smörgås, andra en hel kanellängd. Ingen får ta med sig till ett barn om de inte visar upp barnet först, säger Dionysis, men ibland gör han undantag, om barnen är så små att de inte kan köa i hettan.

”Vi vet ingen annan väg”

I tältlägret i parken bor 20-åriga Hanan som kommit till Kos med nio släktingar, bland annat sin man som lämnar över deras månadsgamle son till henne och går iväg för att hämta bröd från Dyonisos baklucka. Pojken föddes under flykten och gäspar i Hanans famn.

Hanan är från Syrien och familjen på väg till Tyskland där de har släkt. På kvällen kommer de sätta sig på färjan till Aten och därifrån ta sig till Ungern, trots att det nu kanske inte går att komma in i landet, säger hon.

– Vi vet ingen annan väg, vi kommer åka dit och se vad som händer.

Men de vill inte stanna kvar där och också hon frågar om flyktingarna skickas tillbaka.

Köpte egen båt

Några meter från Hanan bor 21-årige Hossein från Afghanistan i ett tält. Flyktingarna byts snabbt av i lägren. När färjan till Aten har lämnat på kvällen är det stillsamt kring tälten, men varje morgon kommer det nya människor och under dagen är det livat när de ska få hjälp av polisen att få i ordning sina papper.

Hossein har fullt upp med att städa och packa inför kvällens resa till Aten. Han och tolv släktingar kom till Kos från Turkiet i måndags, på egen hand, utan hjälp från människosmugglare.

– Vi köpte en båt, frågade åt vilket håll Kos låg och sedan åkte vi, säger han.

Med sig har han bland annat två kusiner, Abbas och Massome, Massomes man, Reza, och deras två barn. Reza, står bredvid Hossein och får konversationen översatt av Hossein som talar bra engelska.

Rezas föräldrar blev dödade av talibaner, berättar Hossein. Våldet i Afghanistan och arbetslösheten har gjort att hela familjen sökt sig till Europa, ingen är längre kvar i Afghanistan. Rezas och Massomes son, sjuårige Ali, blev så rädd under den sju timmar långa båtfärden till Kos att hans pappa fick hålla för ögon på honom, sedan somnade han.

– Jag vill att han och hans syster ska gå i skola. Jag vill att de ska gå i skolan och att vi ska ha jobb, säger Reza.

De har hört att Ungern har stängt gränsen till Serbien och planerar att ta en annan väg, berättar Hossein.  

”Läskigt, men inte lika läskigt som Afghanistan”

Målet är Tyskland eller Sverige, det spelar ingen roll vilket. Det kommer att bli bra så länge det går att studera, säger Hossein.

– I Afghanistan finns ingen framtid. Vi har haft jobb ibland, men mest varit arbetslösa.

Han rycker till och pekar på sin skinande rena, blåvitrandiga skjorta.

– Vi kom inte hit i de här kläderna. Dem fick vi av en man som är här varje dag.

Är ni nervösa inför resten av resan?

– Nej, det kommer vara okej, tror Hossein, men blir avbruten av sin kusins make, som vill att han ska översätta något.

– Han säger att det är läskigt, men inte lika läskigt som att leva i Afghanistan.