Nu är dock frågan om han har förlorat allt. Det beror på hur man ser på hans roll.

Enligt regelboken kan det gå till så här – det är ett scenario:

Kongressen kan nu besluta om lagar, som presidenten ogillar. De hamnar på hans bord och han kan lägga in sitt veto som stoppar lagarna.

Gnällig nej-sägare

Kongressen kan sedan med två tredjedels majoritet rösta för att presidentens veto hävs.

Men det är sällan kongressen får ihop en sådan majoritet. Presidenten står som segrare – men framstår som en gnällig nej-sägare för väljarna.

Frågan är alltså hur mycket Obama tänker regera med vetot. Det skulle frambringa samma paralysering som det läge som varit – och som väljarna hatar.

Hans makt är beskuren. Han kan stoppa lagförslag men inte få igenom några egna. Han blir det som i det amerikanska politiska språket kallas ”a lame duck” (en halt anka).

En sak kan anses säker: Demokraterna vänder nu blickarna mot 2016 då det är presidentval. Och hoppet står till Hillary Clinton. Partiet måste nu vända sig bort från Obama och se framåt.

Vilja till samarbete

Det andra scenariot handlar om republikanernas vilja till samarbete – och presidentens. Många bedömare i USA menar att presidenten är en ensamvarg – han går sina egna vägar – och har inte varit särskilt intresserad av samarbete.

Men kan det bli annorlunda nu? Både presidenten och kongressen har anledning att försöka få någonting gjort – att inte blockera varandra.

Det är kanske viktigast för republikanerna. De måste visa att de kan regera – inte bara säga nej. Det gäller att skapa förutsättningar för en republikansk seger i presidentvalet 2016.

På republikanernas villkor

Därför skulle de kunna samarbeta med presidenten, om han vill. Men det blir samtidigt mest på republikanernas villkor. Det finns skattefrågor, infrastrukturfrågor, handel, kanske i någon form till och med invandring, där ett samarbete blir möjligt.

Den nye republikanske majoritetsledaren i senaten, Mitch McConell sa i ett segertal i natt:

– Bara för att vi har ett tvåpartisystem behöver det inte innebär att vi har en evig konflikt.

Republikanerna har också lyckats göra sig av med en del högröstade kandidater för Tea Party-rörelsen som ligger till höger om partiets mittfåra. De har tidigare skrämt bort väljare. De har vägrat samarbete med Obama. Kanske kan det bidra till att få igång ett samarbete nu.

Men det blir inte samme Obama som förr.

Ett problem för republikanerna kan också bli inre partistridigheter mellan rabiata Obama-fiender och mera måttfulla krafter.

Protest

Det finns ett tredje scenario, kan kombineras med det första. Att nämligen presidenten dessutom regerar med så kallade presidentdekret (executive orders). Han undgår då att regera tillsammans med kongressen.

Men två år med presidentdekret vid sidan av kongressen kan ses som ett slags diktatur, fast den är grundlagsenlig. En sådan politik kommer troligen att minska presidentens popularitet ytterligare. Dessutom kan dessa beslut hävas direkt efter hans avgång i januari 2017.

En sak är säker: Detta är ett enormt misstroendevotum mot Obama, som ju ändå inte stått på någon valsedel. Det är en protest från en väljarkår som känner sig sviken på många sätt.

En oroad väljarkår

Det är en oroad väljarkår. Ebola och terroristorganisationen Islamiska staten är några företeelser där allmänheten inte har tilltro till regeringen. Oron i världen har blivit en oro för USA:s framtid, där Obama inte ses som mannen som har en lösning.

Samma gäller den ekonomiska politiken som på papperet ser bra ut men där tillväxten ekonomiskt och på arbetsmarknaden är ojämnt fördelade. Många av Obamas före detta väljare anser att de inte fått någon del av förbättringarna.

Usla siffror

Det ska också tilläggas att trots denna seger för republikanerna i kongressen är inte heller de särskilt populära. Opinionsmätningar visar att båda partiernas arbete i kongressen har urusla opinionssiffror. I snitt är det bara knappt 13 procent som ger tummen upp för kongressen. En otrolig siffra.