Du ska bara vara borta ett kort tag. Snart är vi tillsammans igen, så sa mina föräldrar sista gången vi sågs. Jag var tre år gammal och vi var iranska flyktingar i Irak.
Mitt första minne av Sverige är ett ljust rum, fullt med leksaker. Jag vet inte var jag är, det är okända vuxna och barn omkring mig som pratar ett språk jag inte förstår. Jag kommer ihåg hur jag satt mitt i rummet på en lekmatta med vägmönster. I militärlägret i Irak hade jag en leksak, en gul plastbil. Jag hade aldrig sett ett sådant överflöd. Men jag skulle bara vara kvar ett tag, sen skulle jag återvända, vilken dag som helst.
Staten var vårdnadshavare
Jag vågade inte röra något, jag satt mitt på golvet och önskade att jag visste om jag fick leka. Sen kom det några män och hämtade mig, jag förstod vad de sa, de sa att de kände min pappa och skulle ta mig därifrån, och de gjorde det – först till ett kontorshus i Mörby i nordöstra Stockholm, sen en familj i Norge, sen tillbaka till Sverige, Angered, besöka Invandrarverket, besök av Socialtjänsten, flytta till en ny fosterfamilj. Sverige och Svenska staten var nu min vårdnadshavare. Jag skulle bara vara kvar ett tag till, sen skulle jag återvända, vilken dag som helst.
Rödhårig som Pippi
Några veckor senare började jag på mitt dagis, nu i efterhand förstår jag varför det kallas förskola. Med fröken Karin som var bestämd och rödhårig som Pippi, Benny som var den snällaste mannen jag någonsin träffat med sina trasiga inneskor som han hade målat ansikten på. Det var en vuxenvärld jag aldrig träffat förut – som blev Sverige för mig, där män kan vara snälla och lekfulla, där kvinnor lärde mig att tälja pinnar med vass kniv. Där chefen var kvinna, där männen hjälpte till när jag lekte med pärlor. Jag skulle bara vara kvar ett tag till, sen skulle jag återvända vilken dag som helst.
Familjen Dahlman
Men det riktiga mötet med Sverige var inte med myndigheter eller våra samhällsinstitutioner, det riktiga mötet med Sverige blev det viktigaste ögonblicket för mig i mitt liv. Jag fick under några månader bo hos familjen Dahlman i Gråbo. Här fick jag se ett Sverige som jag aldrig kommer att glömma, med pulkaåkning och varm choklad tillsammans på söndagarna, med bakning, lussande hos farmor och med utflykter med familjens Opel till kusten. Men det spelade ingen roll, till och med min nya vårdnadshavare, Socialtjänsten i Gunnared sa det till mig. Jag skulle bara vara kvar ett tag till, sen skulle jag återvända vilken dag som helst.
Började förstå
När jag fick ta emot min gröna keps när jag började ettan i Husbygårdsskolan så hade jag 25 klasskamrater med nästan lika många nationaliteter. Jag hade sett ett Sverige som min klasskamrater inte hade sett. Många av dem pratade om att de bara skulle vara här ett litet tag till, sen skulle de återvända vilken dag som helst. Sakta började vi förstå att vi alla skulle vara kvar. Sakta började jag förstå att jag alltid skulle vara kvar. Det var dagen jag blev svensk.
Sverige är ett land som man inte förälskar sig i med vid ett första ögonkast, men som är omöjligt att inte älska efter ett tag. Jag skulle bara vara kvar ett tag till, men jag kommer alltid stanna här.