Thommy Swahn är en kort man med tyngdlyftarfysionomi, kraftig mustasch under vilken en bred stockholmska flödar.
”JB, jo, jag vet vem du är, jag fixar nåt.”
Thommys företag, Euro Saftey Group, levererar skyddsutrustning och när jag nästa dag klentroget plockar upp alla prylar han lagt ner i två rosa plastkassar, tänker jag: ”herregud, vi kan ju öppna en egen klinik i Liberia.” Skyddsglasögon, helkroppsdräkter, plasthandskar, mun- och nässkydd…
En meters säkerhetsavstånd
Ändå är det egentligen bara en grundregel som gäller: inga kroppskontakter och att hålla minst en meters distans till folk. Vårt uppdrag är att bevaka epidemin, inte att vårda patineter. Vi ska inte heller in i folks bostäder eller begrava offer för ebolasmittan, de tre situationer och platser där så gott som alla offren smittats.
Ändå vet vi från vår förra resa i Liberia att en underliggande oro hela tiden kommer att dallra under ytan; för den osannolika situationen att någon smittad nyser eller kräks på oss eller att vi tar på något kroppssekret från en smittad person.
Vi, precis som alla andra, är förstås påverkade av att en dödlig epidemi fortfarande, av allt att döma, sprids okontollerat och att antalet smittade tycks fördubblas var 20:e dag.
Men vi vet också att vi, till skillnad från de allra allra flesta i Liberia, kommer att bo på ett säkert hotell, åka i hotellets bilar och att det inte finns något som talar för att vi kommer att smittas så länge vi inte besöker högriksområdena på ebolaklinikerna, folks bostäder eller hanterar döda kroppar.
30 minuter Korrespondenterna
Just nu en sista kontroll av checklistan inför avresan i morgon fredag: kontanter eftersom inga bankautomater fungerar, visum, försäkringar, malariamedicin, alkogel, energibars för resor utanför Monrovia och – förstås - att all utrusning fungerar: redigeringsdatorn, kamerorna, satellitmodemet och telefonerna.
Vår uppdrag är att göra ett 30 minuter långt reportage om epidemin för programmet Korrespondenterna. Vi ska berätta om amerikanskan Katie Meylers fantatiska hjälpprojekt i Monrovias slumområde West Point, en av de få som tidigt förstod vad som höll på att hända och vars insatser kan ha dämpat epidemin på den lilla tättbefolkade halvön vid havet.
Vi ska följa de modiga team som tar hand om döda kroppar och vi ska också resa på landsbyden.
Vår drivkraft är att lyfta fram västafrikanerna, göra dem till de huvudpersoner de är i det stora eboladramats verkliga verklighet; inte de enstaka européer och nordamerikaner som just nu upptar större delen av den sändingstid som ägans åt ebolaviruset.
Om allt går som det ska landar vi i Monrovia fredag kväll.