Syrienkrigen har ständigt skiftat karaktär. Redan innan det utbröt varnade många bedömare för att strider inom Syrien skulle leda till kriser också på andra håll. De fick rätt.

Idag råder ett märkligt förhållande som gör att den brutale syriske diktatorn Bashar al-Assad rentav skulle kunna känna sig som en sorts segrare gentemot dem som ville störta honom, sedan han slagit till så hårt mot fredliga demonstranter.

Först var de fredliga protesterna en fråga om att vara för eller mot regimen. Men det har alltmer fått religiös karaktär där sunniter står mot shiiter. De sistnämnda är de så kallade alawiterna, till vilka den styrande al-Assad-maktgruppen hör.

Förfärliga monster

Al-Assad kan visa på att upproret mot honom födde förfärliga monster. Ur striderna mellan al-Assad-sidan och oppositionen föddes främst terroristorganisationen Islamiska staten, IS.

IS ses idag i väst som det stora hotet, vilket fått många syrier att anklaga väst för svek. Väst reagerade inte tillräckligt på al-Assads brutalitet, men väl på IS. Trots dödssiffrorna har inbördeskriget på sistone kommit i skymundan – både bland politiker och i medierna – för kriget mot IS.

Nu kan al-Assad ställa sig upp och säga att väst måste samarbeta med honom för effektivt kunna bekämpa IS. Idag bekämpar både USA och syriska regeringsstyrkor IS, men utan samarbete.

De står på samma sida i en strid, medan de är motståndare till varandra i en annan – den om Syriens framtida politiska styre. Det intressanta är att CIA-chefen John Brennan förra veckan sade att USA inte hade något intresse av att se en omedelbar kollaps av den nu sittande syriska regimen.

Ännu en omvälvning gäller oppositionen i exil, vars största grupp är den så kallade Nationella syriska koalitionen.

Givit upp krav

Dess nye ordförande Khaled Khoja, vald i januari, sade enligt nyhetsbyrån Reuters i början av mars att oppositionskoalitionens mål var fredssamtal, men att man nu givit upp kravet att al-Assad först skulle avsättas. Även USA:s utrikesminister John Kerry sade på söndagen att man måste förhandla med al-Assad.

Vart detta leder vet vi inte. Under resans gång har läget ständigt förändrats – och ofta har det skett så att al-Assad har kunnat smita undan oskadd.

Så var det sensommaren 2013. Obama förberedde då en militär attack mot Syrien som vedergällning för syriska giftgasattacker mot civila.

Gjorde sig nödvändig

Men genom rysk förmedling avstod USA från attacken mot al-Assad som istället erbjöd sig att lämna ifrån sig alla sina kemiska vapen – vilket också skedde. Och al-Assad satt kvar.

Det var en framgång, men den gjorde samtidigt al-Assad till en samarbetspartner just när det gällde av avlägsna kemvapnen. Han visade att han var nödvändig.

Den syriska oppositionen har varit hopplöst splittrad. Den Nationella koalitionen har erkänts som Syriens rätta regering av en rad stater i världen. Men den har knappast något inflytande i själva Syrien.

Där finns visserligen också en politisk opposition, men de mest framträdande i denna är tolererade av al-Assad.

Krigsförbrytelser

De som har kommit att räknas i denna tragedi är de beväpnade miliserna av olika schatteringar. Vi kan med stor säkerhet utgå från att de flesta av dem begått krigsförbrytelser.

När den arabiska våren spred sig till Syrien 2011 inleddes detta med att några tonåringar klottrade regimfientliga paroller på en mur i staden Deraa. Fredliga demonstrationer följde som snabbt urartade i att al-Assads säkerhetsstyrkor tillämpade maximalt våld, vilket skedde utan att världssamfundet kunde ingripa.

Orsaken var bland annat läget i FN:s säkerhetsråd där Kina och Ryssland hade makt att stoppa alla straffaktioner gentemot al-Assad med hänvisning till att detta var en intern konflikt som inte berörde världsfreden.

Konflikten sprids

Frågan var samtidigt om det överhuvudtaget var möjligt att ingripa mot Syrien på grund hotet att det skulle sprida konflikten.

Men konflikten växte sedan 2013 och blev en regional konflikt som också berörde länder som Israel, Libanon och Turkiet.

Redan i början av de interna striderna i Syrien visade det sig att den oppositionella Fria syriska armén, var för svag. Den var bildad av avhoppade militärer från al-Assads stykor. Men väst tvekade att skicka vapen till dem.

Terrorister växte sig starka

Orsaken var rädslan att de skulle falla i fel händer – det vill säga tas om hand av mera radikala muslimer, som närmast kunde kallas jihadistiska terrorgrupper.

De senare grupperna som förde kriget mot al-Assads armé och han kunde säga att upproret lett till att terrorister växte sig starka i kaosets Syrien.

Radikaliseringen fortsatte utan att väst ansåg sig kunna gör något åt det. Slutfasen på denna radikalisering blev att terrorgruppen al-Qaida i Irak och Syrien runt 2013 började intressera sig för Syrien.

Erövrade mark

Gruppen skulle egentligen bara verka i Irak men dess ledare Abu Bakr al-Baghdadi menade att det fanns en chans i det sönderfallande Syrien att erövra mark och bilda en egen religiös stat, ett kalifat, som dock fördöms av ledande muslimer världen över.

Allt fler sökte sig till denna rörelse som till sist bytte namn till IS. Den lyckades nå framgångar också i det sönderfallande Irak. Hotet från gruppen blev verkligt globalt eftersom tusentals anhängare från västvärlden sökte sig till IS.

Rädslan spred sig i jihadisternas västliga hemländer att de skulle återvända och utföra terrordåd på hemmaplan.

Den kallade sig Islamiska staten fast den egentligen inte är en stat. Den har inte erkänts internationellt som stat. Men den är en fruktad terrorarmé.

Två krig

Det som förvärrade läget inne i själva Syrien var att det fördes två parallella krig.

Ett krig mot IS, uppbackat av USA:s flygbombningar och ett hopp om att man på något sätt skulle kunna beväpna och utbilda måttfulla syriska oppositionella styrkor som kunde tjänstgöra som markbundna styrkor som ska kunna följa upp de USA-ledda bombningarna.

Att göra detta tar tid och frågan är hur mycket mark IS kan roffa åt sig innan dessa styrkor blir verklighet – om de någonsin blir det.

Därför är utsikterna för en seger över IS inte stora – just nu. Frågan är om IS brutala regim så småningom får grupper, som idag stödjer IS, att göra helt om.

Att dessa grupper nu stödjer IS beror möjligen inte så mycket på att de är odelat för IS utan på att de är mycket starkt emot al-Assads regim (och mot den shiitiskt dominerade regimen i Irak).

”Ställföreträdande krig”

Det andra kriget är alltså det mellan den gamla oppositionen och al-Assad. I det kriget är det hittills ingen västmakt som vill ingripa, bland annat därför att man inte vet vilka av de stridande trupperna – vid sidan av IS och al-Qaida, alltså – som är pålitliga.

Det som gör krigen extra komplicerade är att det bedrivs ett ”ställföreträdande krig”, där staterna vid Persiska Viken, särskilt Saudiarabien, stödjer rebellerna.

Orsaken är att al-Assad är lierad med det shiitiska Iran, som Saudiarabien ser som sin huvudfiende. al-Assads ledarskikt tillhör en gren av shiitisk islam.

Iran och Saudiarabien drabbar alltså samman på syriskt territorium genom de respektive rebellförband som de stödjer.

Ja, man kan till och med tala om ett tredje krig: Kurderna i norr kämpar för en självständig stat. De visade sig hösten 2014 starka nog att på allvar ta upp kampen med IS, till exempel vid belägringen av staden Kobane (Ain al-Arab).

Gemensam nämnare?

En spekulativ fråga är nu, om den syriska oppositionen på något sätt kan finna en gemensam nämnare med den sittande regimen, och via ett distanserat samarbete mot IS också finna möjligheter att bygga upp ett nytt Syrien.

Frågan går knappast att besvara. al-Assad har så mycket blod på händerna att han knappast kan sitta kvar. Men problemet är att hans regim, sedan IS dykt upp på scenen, också står som ett slags motkraft till något som många anser vara något ännu värre.