Lilian Lepère, 26, är grafiker på tryckeriet där bröderna Kouachi tog hans chef som gisslan. Han var den person som gömd inuti tryckeriet kunde ge polisen viktig information om de två terroristernas förehavanden, innan byggnaden kunde stormas och bröderna Kouachi dödades i skottlossningen.

När terroristerna dök upp på tryckeriet gick Lilian Lepères chef, Michel Catalano, själv fram och mötte terroristerna, samtidigt som han sa åt Lilian att snabbt gå och gömma sig. 26-åringen gjorde som han blev tillsagd.

”Om jag slagit i väggen hade de hört mig”

I en intervju med tv-kanalen France 2 berättar Lilian Lepère nu om de dramatiska timmarna, gömd i ett utrymme på inte ens en tredjedels kubikmeter.

– Jag satt i skåpet under en diskbänk, bakom två skåpdörrar. Ja, jag var i ett skåp med två dörrar.

Ett sådant som man har hemma?

– Ja, jag satt intill avloppsrören. Som tur var hade vi inga rengöringsprodukter där så det fanns plats.

Du lyckades alltså gömma dig där? Det finns inte mycket plats under en diskbänk.

– Nej, det var cirka 70 gånger 90 centimeter och omkring 50 centimeter djupt.

Utan att kunna röra sig?

– Nej, om jag rörde mig åt ena hållet skulle dörren öppnas, åt andra hållet skulle jag slå i väggen. Så jag satt still.

Hur länge?

– Åtta och en halv timme.

Åtta och en halv timme under en diskbänk, utan att kunna röra sig?

– Så är det.

Närmade sig bröderna Kouachi dig någon gång? Hur långt ifrån dig var de?

– För det mesta höll de sig på min chefs kontor, i rummet intill. Om jag hade slagit i väggen skulle de ha hört mig.

”Han drack precis ovanför mig”

Vid ett tillfälle kom en av terroristerna in i matsalen.

– En av dem öppnade skåpet precis intill mig, 50 centimeter bort, där det inte fanns något av intresse. Jag tänkte att han skulle öppna alla skåp.

Det gjorde inte terroristen. Däremot ställde han sig precis utanför dörrarna som gömde Lilian Lepère.

– Jag antar att han drack direkt ur kranen. Han drack precis ovanför. Jag hörde vattnet rinna ovanför mitt huvud, eftersom jag hade huvudet tryckt mot diskhon. Jag såg hans skugga genom dörrspringan. Jag kände röret som läckte längs min rygg, och jag kände vattnet rinna. En surrealistisk stund. Jag tänkte att det var som i en film.

–  Hjärnan slutar tänka, hjärtat slutar slå, man slutar andas och man väntar, eftersom det är det enda man kan göra, säger Lilian Lepère.

”Min mobil genljöd i skåpet”

Efter fyra timmar inne i skåpet börjar det ringa i företagets telefoner. Lilian Lepère tog tillfället i akt att försiktigt fiska upp sin egen mobiltelefon ur fickan.

– Min första reflex var att sätta den i helt ljudlöst läge, eftersom folk hade försökt nå mig hela dagen. Min mobil vibrerade och genljöd i skåpet. Varje gång var jag tvungen att flytta på låret för att det skulle låta så lite som möjligt.

”Då kom tårarna”

Telefonen väl i hand kunde han sms:a flera av sina nära anhöriga. När han kom i kontakt med sin svåger fick han veta att svågern stod i direkt kontakt med polisen.

– Då kom de första tårarna. Moralen steg, berättar Lilian Lepère.

På så sätt kunde Lilian informera ordningsmakterna om vad som försiggick inuti tryckeriet, innan de två terroristerna dödades vid en stormning och Lilian, efter åtta och en halv timme, kunde slutligen ta sig ut.

Lilian Lepères chef, Michel Catalaon, som släpptes av gisslan strax före stormningen, har tidigare berättat om lättnaden att se den unga grafikern komma ut helskinnad.

– Om något hade hänt honom hade jag hatat mig själv resten av livet.