De har fört sina konservativa partier mot mitten, och de vill gärna framstå som eftertänksamma och lite ovanför ”de andras politiska käbbel”. Småpartier kan få båda på fall.

Före det svenska valet 2006 togs oppositionspolitikern Fredrik Reinfeldt emot under 20 minuter av Angela Merkel i det stora kanslerskansliet i Berlin.

Det skedde bakom stängda dörrar och det blev inga foton för tv-kamerorna. Så är det för oppositionspolitiker.

Men det var ändå en klar markering från Merkel att hon hoppades på den svenske moderatpolitikern.

Reinfeldt entusiastisk

När Fredrik Reinfeldt efteråt träffade oss svenska journalister var han begeistrad över hur energisk och livlig Merkel var, kunnig och  insatt i en rad ämnesområden.

– Hur märker man det under ett så kort möte, frågade jag.

– Sånt märker man som politiker snabbt, om nån är insatt och intresserad, replikerade Fredrik Reinfeldt.

Sen invände jag mot Reinfeldts beskrivning av Merkel som livlig. På den tiden verkade Angela Merkel obekväm vid offentliga möten, hon tillät sig aldrig spontana kommentarer och gav inte  svar till journalister om det inte var i förväg planerade intervjuer.

Försvarade Merkel och sig själv

– Ni journalister tror att vi politiker ska kunna svara på allt, alltid och överallt, ni tror att vi ska vara spontana och lustiga, men att vara politiker är ett stort ansvar, då måste man få fundera på sina formuleringar så att det inte blir missförstånd, sa Fredrik Reinfeldt om Merkel, men egentligen var det förstås ett försvarstal också för honom själv.

För dagis och mot kärnkraft

Det kristdemokratiska CDU var länge konservativt och mansdominerat, ja, ett ”gubbigt parti”. Angela Merkel har förändrat CDU på flera områden.

Det gamla hemmafru-idealet dominerar inte längre utan CDU satsar nu på förskoleplatser och föräldraledighet med pappamånad. Även om man också i höst infört ett vårdnadsbidrag för föräldrar som tar hand om barnen hemma, så införs samtidigt lagstadgad rätt till förskoleplats.

CDU var alltid förespråkare för kärnkraft, mot gröna och röda anti-atom-demonstranter. CDU försvarade en stark militär och värnplikt. På båda områdena har Merkel brutit med traditionen och nu avvecklas kärnkraften och värnplikten är borta.

Tar över oppositionens frågor

Inför valet i år har Merkel dessutom försökt avväpna oppositionen. Det gäller låglönejobben och stigande hyror. Merkel vill nu införa lagstadgade lägstalöner och hyreskontroll. Inte lika långtgående och detaljerat som oppositionen föreslår, men ändå regleringar och kontroller som får många näringslivsföreträdare i CDU att sucka. Regeringen Merkel hotar också med kvotering om inte fler kvinnor får plats i företagens bolagsstyrelser.

En del konservativa CDU-anhängare tycker att Merkel gått så långt mot mitten att hon är mer socialdemokrat än krsitdemokrat. Själv säger Merkel att det handlar om att var ett parti för den politiska mitten.

Merkels förändringar liknar förstås det Fredrik Reinfeldt försökt göra när han talat om ”de nya moderaterna” som ett parti för dens tiora gruppen mitten-väljare.

Landsmoder ovanför striderna

Angela Merkel har utvecklat ett beslutsfattande som innebär att hon väntar och låter andra strida och diskutera innan hon tar ställning. Hon skjuter hellre beslut framför sig än tar snabba, drastiska beslut. Hanteringen av euro-krisen är ett exempel.

Detta är något de flesta tyskar gillar. Det som kan beskrivas som osäkerhet och tvekan upplevs som försiktighet och eftertänksamhet. Och även om Merkel är fullblodspolitiker och taktiker så lyckas hon framstå som att hon står över det vanliga ”politiska käbblet”. Hon kallas numera ”landsmoder”. Andra kritiserar hennes politiska stil, och anser att Merkel förlamar verkliga, öppna debatter när hon agerar närmast som en kung eller president.

Och visst kan vi se lite av samma tendenser hos statsminister Fredrik Reinfeldt, han vill gärna vara landsfadern medan andra får sköta den råa partipolemiken.

Svaga koalitionspartner

En likhet till för Merkel och Reinfeldt. Deras egna popularitetssiffror är goda, men de har problem med sina småpartier. Om de kan fortsätta regera kan bero på om deras mindre koalitionspartner klarar sig. I Tyskland är det liberala partiet FDP som kanske inte klarar spärren på 5% för att komma in i förbundsdagen, och då måste Merkel försöka bilda koalition med socialdemokraterna igen. Det liknar Reinfeldts beroende av C och KD och deras osäkra väljarstöd.