Vita Huset har – medvetet – läckt som ett såll om detta tal. Vi visste alltså från början vad presidenten skulle betona. Detta var ett försök av Obama att vända trenden med negativa opinionsmätningar som drabbat honom på sistone. Talet är viktigt för presidentens försök att vända opinionen.

Det handlar om de sociala och ekonomiska orättvisorna i USA – ojämlikheten. Det har blivit svårare att klättra på den sociala stegen. Det är ett hot mot den amerikanska drömmen.

Konkreta förslag

Obama kom med en del konkreta förslag, som dock är vad han hela tiden har förespråkat, men inte lyckats få igenom. Men det var försiktiga förslag, inte offensiva.

Det handlar om stöd åt arbetslösa, genom utökat kontantunderstöd och vidareutbildning, om infrastrukturprojekt som vägar och om miljöprojekt, allt för att ytterligare få ifart på hjulen. Utbildning på olika nivåer spelade också en viktig roll i talet.

Förutom frågan om ojämlikheten verkar miljösatsningar för att motverka klimatförändringar bli en tung fråga för Obama, men han sålde planerna också som ett sätt att skpa fler jobb.

Klasskampspolitik

Obama har länge drivit frågor som att rika ska betala mer skatt, vilket han inte nämnde i talet, och han har alltså drivit ett slags ”klasskampspolitik” när han betonar hur arbetar- och medelklassen har missgynnats på de rikas bekostnad i den ekonomiska utvecklingen.

Några överraskningar innehöll talet därför inte. Det var en sammanfattning av vad Obama har sagt i tidigare tal – och fortfarande inte lyckats genomföra.

Publikmätningar visar att frågan om lika lön för lika arbete var det som vann mest gillande bland tittare.

Talet hålls femtio år efter den demokratiske presidenten Lyndon B. Johnsons stora tal om ett ”krig mot fattigdomen”. Detta var Obamas försök att efter femtio år ställa till rätta det som Johnson inte lyckades med. På Johnsons tid var 19 procent av befolkningen fattig, idag är det cirka 15 procent.

Försiktigare

Obamas förslag är betydligt försiktigare än Johnsons storstilade projekt. Men det intressanta är att Obama nu försöker regera även utan kongressens stöd. I kongressen har ju republikanerna majoritet i den ena kammaren, representanthuset och kan effektivt stoppa en rad presidentförslag.

Presidenten kan styra genom presidentdekret, exekutiva order, som innebär att han i vissa frågor kan gå förbi kongressen. Så har alla presidenter gjort och nu hotar alltså Obama att göra samma i en del frågor.

Obama har velat höja minimilönen kraftigt, men det kan inte göras utan kongressen. Därför har han gått en medelväg och utnyttjat sin rätt till exekutiva order för att beordra höjd minimilön för dem som utför uppdrag för staten. Detta görs i hopp om att kongressen ska följa honom och göra samma för resten av USA:s löntagare.

Sträckte ut handen

Samtidigt var han mån om att sträcka ut handen även mot republikanerna. Han skämtade till och med om republikanernas motstånd mot hans sjukvårdsreform.

Talet är viktigt för presidentens image. Men det har minskat i status – det är betydligt färre som ser på talet nu än för 10-15 år sedan. Men Obama behövde talet för att kunna bättra på sina dåliga opinionssifror. Idag är det bara i snitt 43,5 procent som gillar vad han gör.

Om han lyckades är för tidigt att säga. Men frågan om ojämlikhet är en viktig fråga, har han nu slagit fast. Även republikanerna har börjat tala om den med lösningar som innebär att staten inte ska reglera, vilket Obama i större utsträckning vill göra.

Lite om utrikesfrågor

Intressant är att nästan tre fjärdedelar av talet ägnades åt inrikesfrågor. Det var också ett sätt att tala om att ”USA är tillbaka”, intensiva applåder fick han när han talade om att USA gått förbi Kina i positionen som mest attraktiva land för investeringar.

Målet var att sprida optimism, vilken kan vara befogat. USA har nu hämtat sig relativt väl från den ekonomiska kraschen 2008: arbetslösheten sjunker.

Det är val till representanthuset och en tredjedel av senaten i november. Vi får se om han genom detta tal lyckas göra ojämlikheten till en valfråga: Obama anser tydligen att demokraterna kan vinna på detta.

Obamas plats i historieböckerna

Utrikesfrågorna fick alltså en undanskymd plats i senare delen av talet. Han hotade med att lägga in sitt veto om demokrater och republikaner i kongressen nu skulle besluta om mer ekonomiska straffåtgärder mot Iran – det skulle försvåra de pågående förhandlingarna om irans atomprogram.

Detta var kanske Obamas sista tal om läget i nationen ”som räknas”. Nästa år har förspelet till presidentvalet börjat och presidenten anses traditionellt få mindre makt då. Detta tal var som ett slags testamente.

Vi kan alltså konstatera att Obama nu vill gå till historieböckerna som den som bekämpade de ekonomiska och sociala rättvisorna i USA. Om han lyckas får framtiden utvisa.

SVT sände talet direkt, du kan se det i efterhand här.