– Jag tänkte att jag var den ende som överlevt, allt var ju borta.

Fiskaren Zamzamis första reaktion när han kom till sans där han låg uppspolad på ett hustak. Omkring honom var vatten och kaos. Byn, huset, familjen, allt var borta. Vi har mött Zamzami tio år senare, fiskare i Banda Aceh nu som då. Gift med fru och ett barn, men han önskar att de vore tre.

Det är märkligt att komma tillbaka till Aceh. Bilderna som fastnat på näthinnan. Fiskebåten framför Hotel Medan, Baitur Rahim-moskén i Ulele som stod där alldeles ensam därför att Allah hade sparat helgedomen, men bara den. Åtminstone var det förklaringen vi fick.

Men bilderna finns inte längre. Båten ligger inte där. Kring moskén har staden vuxit upp igen med ett myller av gator och byggnader.

Minns inte vad som hände

När vi möter Zamzami har han återvänt från dagens fiske. Står där i vattnet vid båten och plockar den blanka fångsten ur näten. En bra dag, säger han, god fångst. Betraktar honom på avstånd och det är svårt att inte tänka tanken, han var ju på väg in och bara några hundra meter från land den morgonen för tio år sedan. När vågen plötsligt välte båten över ända.

– Jag vet inte vad som hände sedan, säger Zamzami. Bara att jag vaknade på ett hustak långt ifrån den plats där jag borde befinna mig.

Från sin oväntade utsiktspunkt kunde han se havet. Men byn och huset där han bodde, ingenting fanns längre kvar. Familjen, hustrun Suraini, barnen Fagri, ett och ett halvt och Muhamad som bara var en bebis, föräldrarna, släktingar, vänner.

Zamzami insåg att de alla var tsunamins offer. Tänkte att han själv kanske var den ende överlevande från byn.

Aceh drabbades hårdast

I området kring Indiska oceanen drabbades den indonesiska Acehprovinsen på Sumatras nordspets allra hårdast. Säkra siffror över antalet omkomna finns inte, men det talas om mer än 170.000 döda enbart i Aceh.

Zamzami hade förlorat allt inklusive fiskebåten som gav honom en, inte stor men dock, inkomst.

– Det fanns inget jag kunde göra, säger han. Jag levde på hjälp utifrån, framför allt från Australien och USA.

Det skulle ta ett par år innan Zamzami återfick tron på livet.

– Jag fick en ny båt och då började mitt nya liv.

Efter tsunamin strömmade pengarna in till Aceh. Det som var förstört och utplånat av jordbävning och flodvåg är återuppbyggt i dag. Fraktfartyget som hamnade en halvmil från kusten, det har blivit monument och turistattraktion.

Och liksom många andra har Zamzami fått ersättning för materiella förluster. Såväl båten som huset han bor i är donationer från olika givare.

Har en ny familj

Vi slår följe med honom till familjens lilla hus. Utanför leker dottern med andra barn. Inne förbereder hans fru deras måltid. Tio år senare har Zamzami åter en familj. Han har en fru, en dotter. Han äger en fiskebåt och han har ett hus att bo i.

– Mitt liv är bra nu, säger Zamzami.

Hur mycket tänker han tillbaka på det som hände? Jo, han tänker. Men det är så jobbigt att minnas, säger han. Tankarna fylls ju av minnena av en hustru, två barn och alla andra som gick förlorade.

Kropparna återfanns aldrig. Men han beger sig ibland till Lampulu för att be och sörja. Där finns en av de största massgravarna. Zamzami tror att hans anhöriga vilar där tillsammans med mer än 46.000 andra tsunamioffer.

Minnet av de svarta plastsäckarna

Och det var just där, vid massgraven i Lampulu som fotografen Ulf Welander och jag själv gjorde vårt första stopp på väg från flygplatsen in till staden Banda Aceh den gången för tio år sedan.

Vi hade nått fram, efter några dagars tsunamirapportering i Sri Lanka, som först antogs vara det svårast drabbade området och där fler än 35.000 människor omkom. Minnet av Lampulu den gången är minnet av svarta plastsäckar dumpade från ett lastbilsflak. Och liklukten. Det var vad som mötte oss i tsunamins Aceh.

– Det är ingen mening med att klaga över det som hände, säger Zamzami.

– Det var Guds vilja som skedde. Vi har bara att acceptera för det är han, Allah som avgör allt.

Så tänker fiskaren Zamzami. Och så tänker många i det starkt religiöst muslimska Aceh. Det största eländet blir förmodligen lättare att bära då.

– Det är klart att vi är traumatiserade!, säger Zamzami. Katastrofen var ju så stor, hur skulle vi inte kunna vara det?

– Och tänk om det händer igen!, säger han.

Önskar sig flera barn

Familjen lever i dag i ett nytt hus, men fortfarande bara ett stenkast från havet.

– Visst är vi oroliga, säger han. Vem vet när det kommer en tsunami igen?

Har han någon önskan?

– Önskan? Jag är ju bara en vanlig fiskare... Jo, en större båt förstås, och bra fiske.

Och så önskar han att familjen ska växa.

Tre barn vill han ha, Zamzami i Banda Aceh, fiskaren som förlorade allt.

Tio år senare har livet, trots allt, gått vidare.

Se tv-inslaget ovan.