Den 5 mars lämnade Beatrice Yardolo, Liberias förhoppningsvis sista ebolapatient, sjukhuset i Monrovia. Och när dubbla inkubationstiden går ut, 42 dagar senare i mitten på april, räknar man med att kunna förklara Liberia ebolafritt. Fortfarande nysmittas personer i grannländerna Sierra Leone och Guinea, så faran är inte över, men epidemiologerna ser nu ett möjligt slut på den värsta ebolaepidemin någonsin.
24 282 människor har bekräftats som smittade och 9976 har hittills dött. De indirekta effekterna är troligen ännu värre, eftersom hela sjukvården och ländernas ekonomi bromsats kraftigt under utbrottet. De sjuka har blivit sjukare och de fattiga fattigare.
Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet, arbetade under nästan tre månader vid Hälsoministeriet i Monrovia, sida vid sida med nationella experter och internationella hjälparbetare, som vice statsepidemiolog för att stoppa smittan.
– Det var som ett krig, berättar han. När läget var som värst låg döda kroppar kvar på gatorna i huvudstaden, eftersom ingen vågade hämta dem. Då spreds smittan snabbt, eftersom vård och isolering av sjuka är den viktigaste åtgärden.
Brist på brandbilar
Hans Rosling är hemma i Sverige igen och fortsätter att resa runt och föreläsa om global hälsa med hjälp av statistiska bilder från stiftelsen Gapminder. Men tiden i Liberia bär han med sig. Han är stolt över att ha varit en del av de internationella insatserna som gjordes i akutläget, men framhåller att om hjälpen kommit igång tidigare hade läget aldrig blivit lika akut.
– Redan förra våren såg WHO:s experter tecken på att ett farligt utbrott var på gång, säger han. Om det då hade funnits en anständig grundbudget hos WHO, så de genast kunnat åka ner hade det kunnat sluta där.
Men en stor del av de internationella pengarna är knutna till specifika förbestämda projekt och den stora akuta insatsen kunde inte komma igång förrän under hösten.
– Det är som vid en skogsbrand; kan brandbilarna komma iväg direkt går det snabbare att släcka och katastrofen undviks, säger han. Våren 2013 fanns de rätta brandsoldaterna i Geneve, men inga pengar till brandbilar.
Kritiserad organisation
Själv åkte han ner till Monrovia den 20 oktober. Då insjuknade varje dag mellan 50 och 60 personer i Liberia. De sjukhus som bland annat Läkare utan gränser byggt upp hade inte räckt till, men liberianska sjuksköterskor och läkare arbetade tillsammans med WHO på och de internationella hjälpinsatserna var på gång.
Roslings insats finansierades av ett bidrag via Karolinska institutet från en stiftelse. Han var alltså inte en del av den statliga svenska insatsen. Han tycker dock att svenskarnas insatser på det stora hela blev ett viktigt bidrag. Men många har efteråt vittnat om kaotisk organisation och oklara arbetsuppgifter. I tidskriften Omvärlden berättar några av de svenska läkarna och sjuksköterskorna som skickades ned av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) om frustrationen, när planerna hela tiden ändrades och det dröjde innan de fick arbeta direkt med patienter.
Bland annat startades aldrig det planerade svenska ebolacentret i huvudstaden, i stället hjälpte svenskarna till på kubanska centrat. Personal skickades också till provinsen Sinoe i smittans ostligaste kanter, där säkerheten för de anställda och evakueringsvägarna inte var lika kontrollerade som i huvudstaden.
Hans Rosling tycker att det var bra att de inte följde planerna, utan anpassade sig till behoven på plats, även om det ledde till organisatoriska svårigheter och frustrerad personal.
Flexibilitet nödvändig
Hans Rosling säger att den flexibiliteten var viktig.
– Andra länder vägrade tänka om och byggde i stället upp kapacitet och vårdcentra, som inte behövdes, säger han.
Han menar att hur svenskarna hanterade den ebolasmittade familj, som kom till den provisoriska kliniken i Sinoe, och både behandlade, isolerade och smittspårade kan ha varit helt avgörande.
– Snudd på hjältedåd som borde resultera i medalj, säger han.
Ryktet om vården spreds och förtroendet i lokalsamhället byggdes upp. Smittan kunde hejdas och spreds inte vidare österut till de folkrika grannländerna söderut längs kusten.
Överhuvudtaget lyfter Rosling fram vikten av flexibilitet och menar att viljan att agera klokt även när omständigheterna förändrades och inte var optimala var det som hejdade epidemin.
Svenskarna i Sinoe är ett exempel han lyfter fram. Ett annat är de ugandiska läkare från WHO, som byggde upp ett provisoriskt behandlingscenter, the Island clinic i Monrovia i september. De tog hand om sjuka som annars skulle ha dött på gatan. Några av de anställda smittades och insatsen har kritiserats, men faktum kvarstår; det var då situationen vände.
Han tycker att det var bra att insatserna koordinerades av de få liberianska experterna, som satt inne med både medicinska kunskaper och lokalkännedom.
Annat skede
När smittotalen var så låga att bara enstaka nysmittade tillkom, som de var efter årsskiftet, gick arbetet in i ett annat skede. Då handlade det om att hitta de sista smittade och isolera dem i tid. De bästa liberianska smittspårarna arbetade som detektiver.
– Det gällde att hitta även dem som hade skäl att undvika myndigheter. En av de sist smittade var en man som hjälpt en annan smittad in i en taxi, berättar Hans Rosling. När han sedan blev sjuk misstänker man att han hade stöldgods i huset, för han ville inte släppa in någon. I stället begav han sig till en annan stadsdel, men smittspårarna fick tag i honom, innan han smittade fler.
Hans Rosling är optimistisk nu, men betonar att striden mot ebola ännu inte är över. 116 nya ebolafall rapporterades från grannländerna under förra veckan, men Rosling säger att toppen är passerad även där.
– De två grannländerna ligger 2-3 månader efter Liberia, säger han. Men hela Västafrika kan vara ebolafritt till sommaren, om verksamheten och insatserna fortsätter som nu.
Efter att denna text skrevs har ett nytt fall av ebola konstaterats i Liberia. Läs mer här.