Jag har aldrig trott mycket på mätningar av vem som vann olika partiledardebatter. Det måste väl ändå vara en fråga om tycke och smak, vem man tror på och gillar helt enkelt.
Än mer skeptisk blir jag när jag hör att siffrorna för Jimmie Åkesson (SD), som de flesta verkar överens om gjorde en sällsynt svag prestation i SVT Agendas partiledardebatt i helgen, ändå peakade omgående när röstningen öppnade på SVT Opinions sajt.
Förklaringen måste vara att massor av SD-sympatisörer störtar sig över mobiler och datorer och röstar så fort de får chansen.
Frågan infinner sig: Hur går det till? Är detta centralt samordnat eller är SD:s gräsrötter verkligen så koordinerade på nätet?
Jag gissar att båda svaren kan stämma.
Det finns en miljö av personer som är väldigt aktiva på nätet och som gärna agerar så fort det gäller SD. Jag gissar också att någon mer centralt placerad SD:are kan kasta åt den här mobben ett tips ibland om lämpliga forum eller frågor.
På så sätt kan man ju säga att de desavouerar nätet som mätare av folklig opinion. Men det har jag svårt att bli upprörd över.
Valfusk i populärkulturella sammanhang har en lång historia, allt ifrån manipulerade omröstningar med mentometerknappar i Tio i Topp på 1960-talet till när hela Älvdalen blockerade telenätet genom massröstningar på Lars Kristerz i TV:s danbandskampen.
I sammanhang där det spelar roll sker val på ett mycket mer kontrollerat sätt.
Nej, det anmärkningsvärda är hur detta manifesterar det populistiska draget hos SD.
SD vill uppfattas som ett annat slags parti än de övriga, ett antietablissemangsparti som utgör en motvikt mot elitpolitiker och proffs.
Det gör att sympatisörer till SD kan vara extra hängivna och villiga att visa sitt stöd för partiet. Det gör också att de överser även med taffliga prestationer av partieliten. De är ju ändå folkets sanna representanter.
(Minns hur Bert Karlsson gjorde bort sig i TV som Ny demokrati-ledare, och ändå bara fick kärlek av sina väljare.)
SD:s starka närvaro på nätet är delvis en kvarleva från de dagar då partiet tyckte sig diskriminerat i vanliga medier.
Eftersom partiet, enligt den interna bilden, inte framställdes på rätt sätt i etablerade medier fanns behov av alternativa forum i form av t ex partiets egna YouTube-kanal, Facebook-sidor och mängder av mer eller mindre partinära bloggar.
Även om SD idag är i många avseenden lika närvarande i medierna som andra partier lever synen på medierna kvar.
Att journalisterna i viss mån fortfarande behandlar SD annorlunda och mer negativt än andra partier är något som närmast förstärker den bild som partiet vill ge omvärlden.
Det blir själva kvittot på exkluderingen, elitens bestraffning av folket representanter, det mobbade partiet som behöver allt stöd och all hjälp de kan få.
Eftersom folkligheten är själva förutsättningen, så självklar att ingen ens kommer på tanken att ifrågasätta den, kommer partier som SD undan med mycket mer despotiska ledare.
Interndemokratin i SD har ifrågasatts även internt, och många har lämnat partiet på grund av detta. Andra tycks inte en sekund fundera över hur deras företrädare värderas olika.
Hur en egenföretagare och kvinna av ungerskt ursprung (Anna Hagwall) omgående får ta konsekvenserna av en motion som framstod som antisemitisk, medan personer med starkare ställning som Oscar Sjöstedt (som drog konstiga skämt om judar när han var på fest) och framför allt Kent Ekeroth, vars katalog av övertramp är så lång att det känns onödigt att ens börja återge den (nöjer mig med ett ord: järnrör) vandrar vidare i partitoppen.
Ett högerpopulistiskt parti erbjuder sina väljare att vara med eller mot, inte olikt att hålla på ett visst idrottslag eller en artist. Nätaktivismen kan ses som ett substitut till ett fungerande medlemsinflytande.
Det positiva för SD är att denna typ av sympatisörer aldrig kan kopplas samman med partiets ledning. Inte ens när partiledningen är så involverad i ett nätforum som Kent Ekeroth i Avpixlat anses det ha något direkt med SD att göra.
Nätaktivisterna är andra klassens SD:are. De är värdefulla opinionsbildare, starka stödtrupper och helt ofarliga till skillnad mot de som agerar i partiets namn i kommuner, landsting och riksdag. Framför allt är de lojala.
För inte ens de kan väl ha tyckt att Jimmie Åkesson var bäst i partiledardebatten?
