Efter att ha sett dokumentärfilmen “Bränn en bil, få ett jobb” på SVT2 är det flera tankar som dyker upp i huvudet.
Trots att dokumentären inte lyckades nyansera den politiska aspekten av bilbränderna i Tensta, lyfter den upp ett perspektiv som vi sällan får se i media.
Istället för att skylla på ungdomarna, familjen eller individen ger man samhället ett ansvar. Den visar på hur stadsdelen ser våra områden som totalt segregerade, oförståeliga och okontrollerbara.
Förutom denna syn lägger politikern Ole-Jörgen Persson, i en debattartikel om ämnet, ytterligare på ett lager. Han skriver att “det handlar om att rusta individerna starka så att fler på riktigt upplever att de är en del av och känner sig behövda i det svenska samhället”.
Om man tolkar de bakomliggande tankestrukturerna i den här meningen förstår man att han ser de boende som en börda, som personer som måste läras, som behöver stöd uppifrån för att de ska kunna lyckas eller stärkas för att komma “in” i samhället.
Har man denna syn på människor i våra områden färgar det av sig i lösningarna.
I Hjulsta, där vi bor, har ungdomssatsningar varit lika sällsynta som vatten i öknen. Efter att den privata hyresvärden Einar Mattsson köpte upp allmännyttan i Hjulsta har deras enda fokus varit säkerhet.
Och vad de menar med säkerhet är egentligen att deras privata egendom ska skyddas. Lösningarna landar därför alltid på övervakning. Det är en oroväckande trend vi ser i många förorter.
Under en lång tid har folk försökt övertala politiker och även bostadsbolaget Einar Mattsson att satsa på ett långsiktigt arbete med ungdomarna. Förslaget är ett ungdomshus.
För att kunna garantera en trygg och främjande stad behövs också en fysisk plats där ungdomarna kan växa utvecklas och ta plats på sina egna villkor. Men det vill inte politikerna eller bostadsvärden förstå.
När de tänker fritidsgård ser de framför sig skräckexemplet Blå huset, som skildras i dokumentären – trots att det var deras misstag som ledde till fiaskot – och avfärdar hela idén.
De struntar i dialogerna vi försökt föra om en mötespltasen. Istället bestämmer sig stadsdelen för att ge en lokal som stått tom till totalt åtta fältassistenter. Samtidigt har polisen valt att tredubbla sina insatser i området.
Istället för att motverka social oro genom att stärka till exempel civilsamhälle så prioriterar man kontroll och övervakning.
Missförstå oss inte, fältassistenternas roll är viktig för ungdomarna. Men det de försöker åstadkomma kommer inte att lyckas om man inte fördjupar sig i de avgörande förändringar som behövs i våra stadsdelar.
Att endast satsa på övervakning och strunta i andra insatser är som att lägga ett plåster på ett knivsår.
Vi förstår inte hur de kan misslyckas på en plats med så många aktiva och kompetenta medborgare som vill det bästa för sitt område och de nya generationerna.
Förorterna anses vara farliga och annorlunda. Om makthavarna istället såg oss som aktiva medborgare som kan föra sin egen talan och utveckla sitt område, hade de valt att lyssna på våra förslag och lösningar. För våra barn har samma rätt till fritid och kultur, de borde också räknas som delaktiga medborgare.
Tjänstemännen ser oss inte som en del av Sverige. När ska de inse att vi också är medborgare? Medborgare i ett land som många gånger missbildar oss och skildrar oss som monster.