”IT-företagen vet mer än dina vänner” skrev Christer Spörndly här på SVT Opinion. Han varnar för farorna med att IT-företagen ”blir allt mer aggressiva i sin lagring av våra personuppgifter”.
I sak har han rätt, då personuppgifter kan vara värda mycket pengar. Däremot är det oetiskt att gå ut med domedagsutspel och utnyttja vår oro för övervakning.
Som så ofta behöver vi fundera på avsändaren och hans agenda.
I det här fallet att marknadsföra produkter för just nätsäkerhet, vilket ger honom ett intresse av att vi är oroliga för vår personliga integritet. Helst så oroliga att vi köper det han säljer.
När Spörndly skriver att företagen vet mer om dig än dina vänner gör, förväntas läsarna bli upprörda över detta skeva förhållande. Det verkar dock bara negativt därför att han avsiktligt blandar ihop begreppen.
Vänner och företag är som regel inte intresserade av samma information om dig.
Därför är det rätt ointressant hur mycket information vänner respektive företag har om dig. De har ju ändå olika information.
Men allvarligare är att han bidrar till den dystopiska berättelsen om vår kringskurna frihet.
Och ju fler som bidrar till berättelsen, desto större är risken att den uppfattas som verklig.
Berättelsen om våra övervakade liv är kraftigt överdriven, framförallt vad gäller konsekvenserna av företagens kunskap om oss.
Inte så att vi inte är övervakade. Det är förmodligen nästan lika illa som när vi alla bodde i små, små samhällen där alla visste allt om alla.
Så den delen av hans resonemang har jag ingen kritik mot. Min kritik gäller det som utmålas som konsekvenserna för oss enskilda individer.
Varningarna lägger ett orimligt ansvar på individen. De skapar onödig oro i vardagen och lurar folk till huvudlösa beslut som att avinstallera ficklampsappen (true story) från sina mobiltelefoner eller sluta använda uppkopplad teknik när de tränar.
Och om nu Spörndly menar allvar med att det är it-jättar, apputvecklare och medieföretag som ska stå för förändringen, då är det rent ohederligt att fokusera så mycket på den enskilda individen som ”springer mot en katastrof för den personliga integriteten”.
Vi behöver utan tvekan diskutera övervakningen. Vi behöver föra djupa och kunniga resonemang om vad det innebär att företag och stater använder tekniska landvinningar till att övervaka och registrera individer och grupper.
Det är ett ansvar som vilar på forskare, politiker och inte minst företagen själva.
Vi behöver däremot inte matas med skrämmande historier om hur vi som individer ger bort hårdvaluta till företagen när det enda vi gör är att använda tekniken för att förbättra våra liv.
Det är ren skrämselpropaganda att kalla aktivitetsarmband för digitala koppel och därigenom antyda att vi bara är marionetter.
Och skrämselpropaganda leder inte till konstruktiva lösningar. Tvärtom riskerar dessa resonemang att utesluta vissa individer från att inkluderas i samhällsutvecklingen.
Vi får ytterligare en digital klyfta; mellan de som blir oroade av den såna här varningar och de som har kunskap nog att avslöja dem.