Gunnar Hökmark (M) tog i från tårna, på SVT Opinion, efter finansminister Magdalena Anderssons framträdande i Agenda i söndags. Han menar att det är helt fel tidpunkt att se över nivån för överskottsmålet i år.
Så har Hökmark heller aldrig legat i framkant när det gäller utvecklingen av det finanspolitiska ramverket. Det finanspolitiska ramverket infördes 1997.
Sveriges offentliga finanser befann sig då i ett mycket svårt läge efter 90-talskrisen som briserade under den borgerliga regeringen 1991-1994.
Den offentliga skuldkvoten hade gått upp till över 70 procent av BNP och Göran Persson fick hålla presskonferenser på Wall Street för att övertyga de internationella långivarna om att Sverige hade återtagit kontrollen över de offentliga finanserna.
För att säkerställa att en sådan situation inte skulle uppstå igen, och för att bygga upp en buffert inför de stora pensionsavgångar som väntade ett decennium fram i tiden, införde Socialdemokraterna och Centerpartiet det finanspolitiska ramverk som allt sedan dess tjänat oss väl.
Mellan 1997 och 2006 sjönk skuldkvoten från över 70 procent av BNP till dryga 40 procent. Det är också den skuldkvot som Sverige har idag, efter åtta års borgerligt styre, trots att den förra regeringen sålde ut statliga tillgångar för över 170 miljarder för att betala av på statsskulden.
På grund av vår relativt låga offentliga skuld och på grund av att den demografiska utmaning som förutsågs när överskottsmålet instiftades nu är här, har Socialdemokraterna kommit fram till att det är rimligt att se över målnivån för överskottsmålet.
Därför har regeringen gett konjunkturinstitutet i uppdrag att analysera konsekvenserna av en förändrad målnivå för överskottsmålet från en procent i överskott till ett sparande i balans.
Detta beslut fick ett positivt bemötande från såväl storbankernas, som Svenskt Näringslivs och fackförbundens chefsekonomer, som alla tyckte att det var hög tid.
Gunnar Hökmark håller inte med och visar i sin argumentation prov på en oerhörd intellektuell vighet. När det finanspolitiska ramverket infördes var Gunnar Hökmark partisekreterare i Moderaterna.
Partiet var då tydliga motståndare till överskottsmålet som beskrevs som ”överbeskattning och socialisering av sparandet”.
Under Hökmarks tid i riksdagen förtydligades denna position och partiet landade i åsikten att en skuldkvot på 40 procent kunde bedömas som hållbar och att den offentliga sektorn borde ha ett underskottsmål på ca en procent av BNP för att låta statsskulden växa i samma takt som ekonomin i övrigt.
Regeringen vill alltså se över konsekvenserna av en förändrad målnivå för det offentliga sparandet som är betydligt stramare än den Hökmark själv förespråkade under sina många år som riksdagsledamot.
Att Hökmark i det läget slänger sig med attacker som ”sluttande plan” och ”förlorad kontroll” är inget annat än djupt oseriöst.