Påskens hetsätning står mig redan upp i halsen. Varenda matvaruaffär fyller halva gångarna med godis till superduperextrapriser. Det är närmast gratis.
Nästan som minusräntan, de kastar sockerchockerna efter oss. Skumtuppar, chokladkaniner eller sprängfyllda godisägg för en tia.
Sockret är billigare än vatten.
Men jag mår illa.
Långt innan påskveckan seglar upp har jag ångest. Det är som med julveckan. Det finns ingenstans att gömma sig. Överallt prackas man på godis och socker, tackar man nej är man konstig.
”Va! Äter du inte socker? Kör du GI? Men på påsken måste man väl ändå få unna sig!”
Det är som att tvinga på nyktra alkoholister sprit.
Jag hade ätstörningar som ung. Hetsätning ger mig ångest. All sorts hetsätning. Andras och min egen. Och inte minst den kollektiva ätstörning som blommar upp under påsk.
Det har ingen betydelse hur mycket vi snackar om sunt leverne eller hållbarhet för oss själva och våra barn resten av året. Under påskveckan tar svenska folket ett återfall. Lika planerat varje år.
Vi frossar. På riktigt. Enligt Jordbruksverket äter vi 17,1 kilo godis per år och under påskveckan når plockgodisförsäljningen sin absoluta topp. Varje svensk äter i genomsnitt ett drygt kilo godis under påsk.
Och då har jag inte ens nämnt påskmaten. Korvarna, laxen och allt det andra som också slår rekord varje år.
Många familjer som har levt med en ätstörning vittnar om samma oro. Samma ångest. Det handlar dels om godiset, men också det allmänna legitima frosseriet, att rutinerna rubbas, att man träffar släkten som oftast har sina jobbiga sidor, både vad gäller påtvingad mat men också krav på hur man ska vara och uppföra sig. Och helst sitta still.
Eftersom jag har en pojke som är en hungerpojke, precis som jag är en hungerflicka – det är en liten defekt vi har i hjärnan, vissa av oss föds helt enkelt hungrigare än andra – så försöker jag hålla nere sockret och satsar på aktiviteter i stället.
Men det är svårt när hela Instagramflödet består av godis och välfyllda påskägg.
Min lösning i år har varit att fly landet. Att fly Sverige, detta hetsätande land. Ty utomlands firar man påsken mer sansat.
Lösgodis har liksom ingenting med Jesus att göra. Och varje gång jag inser att jag ska åka på en rolig och lustfylld träningsvecka med hela familjen till Portugal i stället för att tvingas frossa i godis – så blir jag helt lycklig.
Jag är säker på att vi kommer närmare påskens budskap med gemenskap, glädje och tacksamhet och kanske både kroppslig och sinnlig återuppståndelse när vi testar yoga, dans, brännboll, crossfit på stranden eller andra familjeaktiviteter.
I stället för att ha gått upp några kilo och frossat i mat och må allmänt sunkigt, så kommer vi att åka hem gladare och lättare till kropp och sinne.
Men egentligen undrar jag: Måste man verkligen fly landet för att komma undan hetsätningen kring påsk, eller skulle vi svenskar kunna sansa oss redan nästa år?