Det är en tisdag natt 1: a november 2011, klockan är 22:58, när helvetet bryter ut. En död, två arbetare med livshotande skador, två till med bränn- och frätskador.
Kalken har släckt ett liv och lämnat fyra arbetskamrater med men för livet.
Varför var det så jävla bråttom att genomföra jobbet med att rensa kalkugnen?
Händelseförloppet visar på total omdömeslöshet. Hela jobbet hade ju strulat från första början, med olyckor och oplanerade åtgärder. Inga riskanalyser gjordes.
Varför sätta en sådan snål tidsgräns som på 48 timmar för produktionsstoppet på Nordkalk i Luleå?
Pengar går före liv.
Gustaf Seppelin Solli, som överlevde, har gett arbetsmiljöbrottet ett ansikte. Brutalt och grymt att säga så, det medger jag. Men det går inte glömma det som hänt om du träffat Gustaf öga mot öga.
Gustaf är offret för den rättslöshet som finns idag på våra arbetsplatser runt om i landet. Grymt att säga att någon ger ett ansikte för något så ohyggligt som hänt.
När jag träffade Gustaf den gången när vi bägge skulle diskutera de dödsolyckor som aldrig ville ta slut, så var det en sak som drabbade mig i mötet.
Att hälsa och ta i hans stympade hand var en sak. Men att se hans plågade ansikte var något annat.
Det som gav mig tröst var att hans röst träffade mig; en trygg stämma, ett inre lugn och mod bakom masken. Han var en människa som jag.
Att se sig varje dag i spegeln, känna smärtan, leva med den. Det kan jag inte föreställa mig.
Men jag har själv tidigt på morgonen framför spegeln tänkt, kommer jag hem ikväll? Allt som oftast går vi till jobbet för trivseln med våra arbetskamraters och låter bli att känna oron som gnager.
Mina andra arbetskamrater som dött på byggarbetsplatser förblir anonyma och glöms bort.
Vi som stod dem närmast glömmer inte.
Men för andra är de bara en del av statistiken. Inte heller har deras död räddat andra från att dö eller från att skadas varje dag. Arbetsdag efter arbetsdag så skördar arbetsmiljöbrotten nya offer i Sverige.
Efter mer än fem långa år senare kommer nu domen från Tingsrätten i Luleå. Platschefen döms för grovt arbetsmiljöbrott till villkorlig dom och böter.
Företagen får en bot på omkring 3 miljoner, som de kan leva med. De drabbade arbetarna får små blygsamma skadestånd på 40 – 50 000 kronor var.
Domens enda förtjänst var att det fastställdes att det begåtts ett grovt arbetsmiljöbrott. Att det var huvudentreprenören som bar ansvaret, Nordkalk. Att det inte var arbetarna själva som fick skulden, för om inte någon dömts, vem hade då gjort fel?
Var ligger skulden för det som hände?
Något som alla ska veta idag är att ingen vill ta på sig skulden. Företagsledningen låter skjuta ansvaret längre och längre ner i näringskedjan. Ansvaret ligger på individen, arbetstagaren på byggarbetsplatsen till slut.
Individuella ordningsregler ersätter det generella ansvaret för en trygg arbetsmiljö. Arbetsmiljöarbetet praktiseras efter principen ”sila mygg och svälja kameler”, det som kostar i skydd finns det inte pengar för.
Det blir viktigare med handskar, hjälm inomhus och varselväst än riskanalys och säkra arbetsmetoder.
I domen mot Nordkalk så är det en mellanchef som hängs ut. Platschefen döms och får skulden. Det är ju företagsledningen, de som sitter i styrelsen som ska ta ansvaret och dömas.
Vem fan vill vara arbetsledare idag med detta ansvar?
Sedan skulle fler chefer våga lägga skyddstopp och inte vara så förbannade rädda för huvudkontoret. Våga ställa sig på arbetstagarnas sida. Låt inte oss skyddsombud vara ensamma om att ta den bördan.
Glöm inte Johan Löfroth som dödades november 2011.
Glöm inte Gustaf Seppelin Solli och hans kamrater som visat sådant mod genom att inte släppa kampen för rättvisa.
Mardrömsolyckan på Nordkalk kommer att hända igen.
