Hur gick det till när du fick veta att du blev uttagen i VM-truppen 1994?
– Nu ställer du en bra fråga, det är 20 år sedan och jag har också blivit lite äldre... Jag tror att såg det på text-tv, jag kommer i alla fall inte ihåg att Tommy Svensson ringde upp mig. Men jag vågar inte svära på att det gick till så.
Hur reagerade du?
– Det är klart att jag var glad. Jag hade spelat i division 3, två år tidigare. Sedan hade jag gjort ett år i division 1, som det hette då, och ett år i allsvenskan. Jag fick göra debut, åkte med landslaget på vinterturnén i USA och gjorde bra ifrån mig... Det var väl där någonstans han bestämde sig för att ta ut mig. Det var väl ganska modigt, jag hade ju lämnat för Holland och Feyenoord, och spelade inte jättemycket. Jag gjorde några enstaka inhopp där, men han såg väl någonting i mig.
Hur resonerade du i VM 1994? Du var ung, och skulle gå in i en VM-match och slå en dödsviktig straff efter förlängningen mot Rumänien?
– Det är det som är fördelen med att vara ung – man tänker inte så mycket. Det lilla jag tänkte var ”den här straffen har jag slagit förr”. Alla gånger man har varit på Högaborgs hemmaplan, man lekte att man spelade i VM, och att det var straffar. Sedan kanske jag inte hade slagit straffen så nära stolpen...
– När man är ung tänker man inte på konsekvenserna. I dag när jag tänker tillbaka, och tänker på om jag hade missat och nästa rumän hade satt sin straff, hade vi varit ute... Då hade det varit en helt annorlunda intervju vi hade haft här i dag.
Hade du varit mer nervös om du hade slagit den 10 år senare i karriären?
– Förmodligen, eftersom jag då hade insett innebörden på ett helt annat sätt. Även om jag insåg vad som kunde hända om jag missade så ser man helheten på ett annat sätt när man är lite äldre.
Efter straffläggningen och Ravellis räddning, störtade du fram först...
– Jag var etta! Men det var förmodligen för att de flesta andra hade spelat hela matchen – jag kom bara in i förlängningen så jag hade pigga ben.
Vad var dina tankar när den straffen gick, och Ravelli räddade?
– Det var bara glädje. Vi jobbade tillsammans i gruppen mot ett gemensamt mål, och vi ville inte åka hem. När han gjorde räddningen var det bara fullständig glädje som är svår att återberätta. Det var total lycka. Det var ett stort ögonblick i svensk idrottshistoria.
Hur skulle du beskriva Tommy Svenssons ledarskap?
– Han överlät mycket till gruppen, även om han hade sina principer. Tittar man på spelarna, och hur de presterade i VM och innan i EM, så förstår man ju att han hade ett bra gäng att arbeta med. Jag menar – Brolin, Nilsson, Thern, Schwarz, Dahlin, Andersson, Ingesson... Det var spelare som var ute i Europa och var topp 3 i sina klubblag. De hade ett stort fotbollskunnande.
Ni var ett lag i världsklass, det dröjer kanske innan vi får se det igen?
– Ja, 1994 och sedan 2002 och 2004... Då tycker jag också att vi hade väldigt bra landslag. Men där ser man hur lite det skiljer. Om man drar en parallell till att Kennet Andersson nickade in bollen i förlängningen mot Rumänien. Och sedan hade Anders Svensson ett stolpskott som bara var centimeter från att gå in i VM 2002 där vi hade en bra väg fram mot final. Och i EM 2004 slog jag bollen ribba ut, i stället för ribba in... Och sen förlorade vi på straffar. Så ja, det är marginaler och 1994 var det ett riktigt, riktigt bra lag. Men 2002 och 2004 skulle jag vilja säga att vi var i klass med det laget.
Tränade du mer andra än andra spelare under din karriär?
– Extraträning själv gjorde jag i perioder, när något inte stämde. Så det har hänt, men framför allt var min inställning alltid att gå ut och ge 100 procent vare sig det var träning eller match. Jag tränade för att bli bättre, då måste man försöka vara nära 100 procent hela tiden. Att vara det vecka in och år ut går inte, men man kan inte sjunka ner till 70-80 procent. Det är inte bra nog, om man ska utvecklas och bli bättre.