När Erika Wiklund, som hon då hette, vann Junior-EM i höjdhopp 2007 spåddes hon en lysande framtid. Hon kallades ”Den nya Kajsa Bergqvist” och många förväntade sig mycket av 19-åringen från Nälden utanför Östersund. Störst förväntningar hade hon själv.
Hon flyttade till Stockholm för att satsa på heltid, men det inrutade livet, där friidrotten var den enda fasta punkt hon hade, blev inte vad Wiklund tänkt sig.
– Jag hade sådana krav på mig själv. Tyckte aldrig jag hoppade bra och var alltid missnöjd. När träningen var klar åkte jag hem till min lägenhet och deppade. Jag hade inget annat att göra. Det blev en negativ spiral, berättar hon.
Några mediokra säsonger följde där resultatutvecklingen uteblev. Hon tappade både motivation och lust.
Genombrott i fjol
Men så i fjol, efter några års frånvaro där hon bland annat spelade hockey i Norge, dök hon upp på nytt; nygift, med namnet Erika Kinsey. 26 år gammal hoppade hon högre än någonsin.
Först putsade hon på sitt personliga rekord i USA, dit hon flyttat. Och sedan, under midsommarhelgen på Lag-EM i Ryssland, klarade hon 1.97 och hoppade in som trea genom tiderna i Sverige.
– Jag hittade glädjen i träningen igen. Eller ja … framför allt hittade jag ju Daniel (make och tränare). Flytten till USA blev bra för min karriär. Fysiskt har jag alltid legat väl framme, skillnaden var väl att det nu var roligt att träna och tävla igen.
Framgångarna har ändrat Erika Kinseys friidrottsvardag. Sedan i höstas satsar hon på heltid mot Rio, men nytt sponsorkontrakt och SOK-stöd. Och hennes målsättning är allt annat än blygsam.
– OS är målet. Jag hoppas ta medalj. Men jag siktar också mycket på inomhus-VM. Det kommer bli kul. Jag hoppas hinna hitta en liten formtopp trots att jag haft problem med knäet, säger Kinsey.
Har reseförbud
Hoppträningen har nästan uteblivit i vinter, tävlingsdebuten har dröjt. Men häromveckan fick hon en kortisonspruta vilket blev vändningen. Natten till lördag tävlade hon igen, på en liten tävling hemma i USA där hon hoppade 1.87 och hade bra försök på 1.90.
– Jag har inte kunnat hoppa med full ansats tidigare, så det var ringrostigt i tekniken och ansatsrytmen, men kroppen kändes bra, och bäst av allt, knäet känns bra, hälsade Kinsey efter tävlingen.
Hon ligger efter med träningen, men siktar fortfarande på inne-VM, dit hon redan är inkvalad tack vare hennes personliga rekord (1.97) från i fjol. IVM avgörs i mitten av mars i Portland, Oregon – något Kinsey är tacksam för:
– Jag väntar på mitt ”Green Card” för att få uppehållstillstånd i USA, och under tiden har jag reseförbud. Det är en massa papper och byråkrati, men jag hoppas det löser sig snart, säger Kinsey till SVT Sport.
Vill vara nära familjen
När vi hälsar på i Cleveland, Ohio, viner iskalla vindar ner från norr över Lake Erie. Det känns betydligt kallare än de -6 grader som termometern visar. Men Erika Kinsey möter med värme. Bara dagar har gått sedan hon lämnade universitetsstaden i Missouri och körde de elva timmarna österut till Cleveland. Hon ser ut att trivas.
– Det var skönt att lämna Warrensburg. Det är så litet. Och om jag inte ska plugga finns liksom inget att göra där, säger Kinsey med ett skratt, och tillägger:
– Men mest flyttade vi hit för att Daniel fick jobb. Dessutom kommer vi närmare hans familj, vilket är bra. Det är alltid skönt att ha familjen nära, säger Kinsey.
Misslyckades i VM
Kvalgränsen till Rio är 1.94. Klarar hon det blir OS hennes andra stora seniormästerskap. Det första gick inte alls som hon tänkt sig.
Angelica Bengtsson (fyra) och Daniel Ståhl (femma) var de svenska friidrottare som lyckades bäst i Peking och det mesta strålkastarljuset hamnade givetvis på dem. Men inför tävlingen var det framför allt Erika Kinsey som stod i blickfånget. Statistiskt var hon Sveriges bästa friidrottare med en femteplats på världsrankingen.
Men VM blev en enorm besvikelse för Kinsey, som försvann redan i kvalet. Hon ville bara fly, vara ensam med sina tankar.
– Jag pratade inte med någon. Jag kände bara en enorm tomhet. Jag hade sett fram emot VM länge, och så var det över innan det ens började, säger Kinsey.
Bröt ihop under VM
I dag, med distans till kvalmissen, kan hon se mer objektivt på sin insats. Fortfarande besviken, men med insikten att det fanns orsaker till att förväntningarna frontalkrockade med resultatet. Som att hon var sliten efter en lång säsong, där tävlingar för universitetet i USA hakade i den svenska utomhussäsongen. Men det fanns också en mental press som hon där och då inte kunde hantera.
– Det var mitt första stora seniormästerskap och jag kände av förväntningarna. Jag försökte verkligen att intala mig att inte bry mig om vad andra skrev och sa i media … alla kommentarer, men det var svårt, säger Kinsey, som efter kvalet bröt ihop och lämnade Fågelboet i tårar utan att prata med någon.
I dag skypar hon regelbundet med en mental coach hemma i Sverige. Det är en gardering för att inte hamna i samma sits igen. En annan är givetvis erfarenheten av att ha hoppat en stor tävling under press.
– Jag hade lyckats på juniormästerskap tidigare, men det här var något annat. Nu vet jag mer vad det handlar om inför nästa stora mästerskap. Förhoppningsvis kan jag hantera det bättre då, avslutar Erika Kinsey.