The National har precis spelat klart på Azalea-scenen på Way Out West och har än en gång levererat den typ av starka melodier och svulstig melankoli som kan ge en plats bland de stora pojkarna på de riktigt stora scenerna. U2s och Coldplays arenor. Men än är de inte där. Och det finns saker som talar för att de aldrig kommer dit.

Sågar varandras idéer

Där Oasis för en kort stund blev världens största band, kanske till viss del för att de var övertygade om att det var där de hörde hemma, finns det inga som är hårdare kritiker mot The National än de själva. Andrés Lokko spydde galla över deras ”bakåtsträvande arenarock”, men internt sågar de sina egna låtar och varandras idéer konstant med hårdare ord än så. Och det tär.

Otroligt envisa

När Kulturnyheterna sitter ner med bandets sångare Matt Beringer och ena gitarrist Bryce Dessner tidigare på dagen har de inga problem med ärligt berätta om de interna stridigheter som både är bandets styrka och det som kan leda till att National kanske inte finns kvar om några år.

– Vi är alla otroligt envisa och har stora egon, vilket leder till stora diskussioner i vårt band, där ingen har huvudsaklig bestämmanderätt, förklarar Beringer.

80 versioner av en låt

Spåret Lemonworld från deras hyllade skiva High Violet, som släpptes i våras, spelades in i inte mindre 80 versioner. Och slutresultatet är en kompromiss efter långa argumentationer som kanske ingen i bandet är fullständigt nöjd med.

– Min brorsa kan komma till mig mitt under en spelning och skälla ut mig för att vi spelar en version av en låt han inte är nöjd med, berättar Bryce Dessner och syftar på sin tvillingbror och gitarristkollega i bandet, Aaron Dessner.

Två tvillingpar

Tvillingarna Dessner, som ser ut som Greg Kinnear och Anton Glanzelius oheliga avkomma, är det andra tvillingparet i The National. Bryan och Scott Devendorf, trummis och bassist i bandet, utgör de sista två femtedelarna i det konfliktbenägna bandkollektivet.

– Jag tror ärligt att vi får det bästa möjliga resultatet av de här ibland heta diskussionerna. Däremot kan man ifrågasätta om vägen dit, med småaktiga stridigheter och elaka och personliga påhopp, kommer tära på oss för hårt i längden, funderar Matt Beringer.

”Vi är som Wu-Tang Clan”

Plötsligt börjar en kraftig bas sätta den lilla barack vi sitter i gungning och välbekanta hits från rap-kollektivet Wu-Tang Clan ljuder från scenen en bit bort från back-stageområdet där vi sitter.

– På många sätt är vi som Wu-Tang Clan. De jobbade hårt och länge innan de fick sitt genombrott. Och det är så vi ser oss helst, som ett hårt jobbande band. Ingenting vi går igenom som band som är negativt kommer i närheten av att överväga allt positivt vi får av det här jobbet. Världens bästa jobb.

Mikael Ljung