Många föräldrar söker den rätta kulturmyllan för barnen att växa i – men var verkligen barnprogrammen bättre förr?
– Mycket var bättre förr, men självklart var inte allt som gjordes bra, men inställningen var bättre till barnprogram, de hade högre status, både ekonomiskt och kulturellt. Jag tycker man hade större förtroende för barnen som publik, och tilltro till att barnen kunde ta till sig komplexa sammanhang, säger Malena Janson, kulturjournalist och forskare.
Ny syn på barnet
När Sverige 1969 fick sin andra tv-kanal skapades för första gången en barnprogramredaktion – det var en tid när barnkulturens status fick ett uppsving, till programmen kom viktiga gäster (som Olof Palme för att förklara begreppet ”demokrati” för barnen i ”Från A till Ö”).
Synen på barnet höll på att förändras en syn som också präglade barnprogrammen vid den här tiden.
– Det fanns väldigt mycket tilltro till barn som hela människor, och man skulle introducera dem i världen så att de kan klara av den när de skulle ta över en dag. Man gjorde program om svårare saker och om starka känslor, dramaserier som handlade om döden tillexempel. Idag används tv mer som underhållning, säger Malena Janson.
Men det finns de som minns 70-talets barnprogram med en rysning.
– När man pratar om barnprogram på 70-talet har det varit förenklad bild, man har bara tagit fram ”Vilse i pannkakan” som vissa blev rädda av men andra inte, men det var en icke-diskussion på den tiden. Det var ingen som var upprörd då när tv-serien visades, det kom 20 år senare, säger hon.
Hård kritik
Men dåtidens tittare var inte alltid lika imponerade och klagomålen om vänstervridna program välde in till Sveriges television.
– Man kunde skriva kunde skriva att barnprogrammen var en jävla propaganda, man protesterade mot att alla programledare hade långt hår och skägg och stod för en ”slashas-propaganda” – och att det så småningom skulle leda till en LSD propaganda.
Och även om 70-talet präglades av galna experimentprojekt, fördjupande nyheter och dokumentärer om barn i andra länder, så var också utbudet mycket mindre. Det fanns helt enkelt mycket mindre att välja på. Idag är utbudet enormt, men Malena Janson efterlyser större satsningar på kvalitet. I sin bok skriver Malena Janson ”Vi levde då i självförtroendets era och idag lever vi i ängslighetens era”.
Mina barn till exempel blir rädda när de ser 70-talets barnprogram, vad tänker du om det?
– Det är inget farligt, att bli rädd är en del av livet. Att bli rädd inom en så säker sfär som genom kultur är ett bra sätt att bli rädd – för då lär man sig hantera de svårigheterna senare i livet, säger Malena Janson.