Anthony Burgess bok ”A clockwork orange” blev världsberömd med Stanley Kubricks film från 1971.

På Backa teater i Göteborg spelas pjäsen om pjäsen.

– Ett av berättelsens teman är hur man kan bota ondska. På Backa får de här fyra tjejerna som sitter i fängelse för våldsbrott, som en del i sin behandling i uppgift att iscensätta Burgess historia. Först trevande och med manus i händerna, för att så småningom alltmer övertygande gå in i rollerna som den kultiverade våldsverkaren Alex och hans droogies. Till detta har man på Backa lagt till verkliga berättelser om våldets orsaker och mekanismer, säger Kulturnyheternas teaterkritiker Anna Hedelius.

Exponeras för våld

Kvinnorna ska botas genom att spela pjäsen, men också genom att, som i filmen, exponeras för våld och på så vis hjärntvättas. Det blir en slags avskalad meta-version av originalhistorien, tycker Anna Hedelius. Hur väl det fungerar, beror på förväntningarna.

– Väntar man sig en komplext konstruerad tematisk berättelse som i Burgess roman eller en storslagen visuell och formmässigt innovativ upplevelse i stil med Kubricks sönderanalyserade film lär man bli besviken. Men är man, som troligen de flesta 13-åringar, förhållandevis oinsatt i såväl Burgess som Kubricks universum kan Backas i alla avseenden betydligt gråare uppsättning bli en slags ögonöppnare.

Undersöker ondska

Öppna ögonen på vilket sätt?

– På ett brutalt sätt får man anledning att fundera över våldets ursprung. Var ur springer ondska? Vad gör att vi tar till våld? Hur pass bred är skiljelinjen mellan de här fyra tjejerna och vilken ung tjej eller kille som helst? Och hur förhåller vi oss till dem som har hamnat snett? Kan vi bota ondskan? På vilket sätt har vi rätt att göra mot de som har syndat? Utifrån dessa frågeställningar drar uppsättningen mer eller mindre tydliga paralleller till nutida krigszoner och bestialiska övergrepp, säger Anna Hedelius.

Brist på fördjupning

För regi står Tereza Andersson. Kulturnyheternas kritiker hade inte gnällt om föreställningen dragit utan något på tiden.

– Föreställningen är kort och inget av dessa teman når någon egentlig fördjupning på scenen. Tjejerna har absolut hittat hem i sina karaktärer, men uppsättningen fastnar i en konventionell och redovisande form. Man brukar säga att ”less is more” men i det här fallet hade uppsättningen vunnit på ett yvigare uttryck, säger Anna Hedelius.