I SD:s sedan 2018 återkommande motioner i ärendet står att målet med en kulturkanon är att stärka en nationell kulturell identitet, vilket enligt det socialkonservativa tänkandet är den nödvändiga grunden för allt gott i ett samhälle.

I onsdagens panelsamtal på Folk och kultur i Eskilstuna luftade Angelika Bengtsson (SD) flera gånger sin irritation över att man så länge “förnekat” den svenska kulturella identitetens existens. Förneka är ett stort ord, men att man i Sverige som i övriga västvärlden förringat den nationella identitetens betydelse, ifrågasatt den, kritiserat och rentav hånat den – det är ju uppenbart för envar. Under 1900-talet var konsten utpräglat kritisk och internationalistisk.

SD:s politiska motståndare misstänker ofta att den avgränsande funktionen – att slå fast vad som inte är svenskt – är en viktig förklaring till socialkonservatismens glödande intresse för nationell identitet och gemenskapens essens.

Kulturminister Parisa Liljestrand (M) beskrev i sitt invigningstal på Folk och kultur istället kulturkanonen som en verktygslåda för att göra kulturen tillgänglig för dem – inrikes eller utrikes födda – som känner sig avskräckta av guldfoajéer och teaterpalats.

Hon betonade sin egen immigranterfarenhet, sitt eget arbete för att ta sig förbi kultursfärens barriärer och den hjälp hon fått av lärare och bibliotekarier. Det lät som att hon försöker vrida käpphästen ur socialkonservatismens händer och göra kulturkanonen till en beståndsdel i en moderat version av tillgänglighetspolitiken, kulturpolitikens eviga huvudfråga.