Det här är inget hån mot en skadad. Jag minns när min syster välte mig i ett papprör som räckte från tårna till hakan. Jag var barn och föll handlöst. Lyckligtvis verkar Mariette ha kommit undan med skrapsår.

Det är symboliken i fallet Mariette som är fantastisk.

Hon har precis gått till final med låten ”A million years”. Svindlande många år. Ljusår(?) Då händer det.

Ett svart hål uppstår när en eller flera stora stjärnor dör.

I Melodifestivalen drabbade det Charlotte Perrelli första veckan i Göteborg och Roger Pontare sju dagar senare i Malmö. Stor schlager slockar. Och slocknaden kan smärta.

Roger Pontare svarar inte på Kulturnyheternas samtal efter resultatet. Han gjorde det förresten inte tidigare i veckan heller. Men till konkurrerande medier säger han att förlusten är överraskande. Han trodde på pallplats. Besvikelsen är äkta och i sammanhanget ovanlig.

Exempel på liknande reaktioner är i närtid diskvalificeringen av Anna Books bidrag och Christer Lindarws dystra uppsyn efter sistaplaceringen i fjol.

Det har pratats mycket om veteranslakt. De flesta av årets artister är födda på 90-talet. En är till och med 00-talist.

Men det är inte slakt som pågår. Det är slocknad – tidens rörelse. En kosmisk successionsordning som exploderar i nytt liv när gammalt ger vika.

Christer Björkman ser tv-tittarnas preferenser som en del av schlagerns mognad, och hans tänkta efterträdare Karin Gunnarsson, tidigare musikredaktör på P3, kommer med största sannolikhet att hålla den uppfattningen levande.

Roger Pontare vill göra som i Interstellar och Stargate: skapa maskhål genom universum och resa tillbaka till år 2000 när vindarna viskade hans namn.

Men så uppstår inte liv. Förstå det, Roger. Det är inget fel på dig. Du måste bara göra det bättre nästa gång. Det måste Charlotte Perrelli, Christer Lindarw, Martin Stenmark och Linda Bengtzing också. Annars kommer fler svarta hål i scengolvet att uppstå.